Den 16 december 2020 lanserade vi en ny design och ett helt nytt upplägg på våra sajter.
Det innebär att alla funktioner från Skid, Tri, Cykl och Svettig nu ryms här på Jogg. Läs mer här!

Den där ensamheten

Pass 17 med Maffetone igår. Tålamodet har börjat infinna sig. Sista kilometern i snålblåst och ishackat regn. Att då hålla sig i zon 2 blir en utmaning. Det blir att gå och samtidigt fladdra bort den värsta vätan på byxorna. Men tankarna under passet kom mest att handla om ensamheten. Räkna får kan man göra när sömnen känns långt borta, men jag räknade mina vänner i fåren. Jag kom till två. Och då ses vi kanske inte mer än två gånger om året. Med åldern verkar folk låsa in sig vid teven. Att bara ses över en kopp kaffe är nästan omöjligt, och det var det redan före den här förbannade pandemin. Jag är inte ensam om att vara ensam. Men ibland känns det bara hopplöst. 

Morsan dog ju också i slutet av förra året. Snart ett år sen. Kanske är det bara okej att må skräp med allt som har hänt. Jag vet inte. Man får väl rycka upp sig och sätta på teven som alla andra? 

Over and out.

3 kommentarer till inlägget

Annika
1979 • Sverige
#1
2 november 2020 - 21:28
Det är okej att må skräp ibland. Alla gör det.

Det där med ensamhet är också vanligare än man kanske tror. Min bästa vän bor i ett annat land, det kan gå flera år mellan gångerna vi ses och vi pratar inte så ofta heller. Man vänjer sig av med att umgås med folk på nåt vis, men det är tråkigt. Jag själv tror gärna att alla andra redan har fullt med vänner och inte har utrymme för fler i sitt liv, men börjar man skrapa lite på ytan är det många som har ett mycket skralt umgänge.

Problemet är att jag kan känna att jag liksom glömmer bort hur man gör? Vad pratar man om med folk? Hur umgås man?

Jag vet inte. Jag har inte svar. Jag ville mest säga att du inte är ensam om att känna dig ensam.
1980 • Vik
#2
2 november 2020 - 22:06
Nej ni är absolut inte ensamma om att känna så.
Jag träffar inte heller vänner särskilt ofta. Vet att de finns där, men det är ganska sällan vi ses. Likaså syskonen. Det har liksom blivit så med åren.
Hade ärligt talat inte orkat umgås med folk så ofta som jag gjorde när jag var yngre, men visst kan det kännas tråkigt ibland.
1970 • Malmö
#3
4 november 2020 - 12:37
Tack Annika och Märta för era kommentarer.

Det är ju en märklig tid på många sätt. Känslor och tankar spretar åt alla håll. Jag vet inte heller riktigt hur man umgås längre. I min lilla sfär handlar det nog mest om att intressen har svalnat av och lite för mycket navelskåderi. Somliga har helt fastnat i sociala medier och det som pågår där.

Och jag hör ju från andra att de också sitter i liknande sits, som du skriver Annika.

Många tankar som sagt. :)
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.