Ett steg i taget.

Gnäll.

Hur länge orkar man vara positiv?
Just nu sitter jag och dricker mitt morgonkaffe. Ja, faktum är att jag gjort det i snart en och en halv timme.
Jag försöker peppa mig själv. Jag behöver inte se ut genom fönstret för att veta att det är ett riktigt skitväder, jag hör. Om man nu inte älskar när det öser ner och himlen är så mörk att man undrar om man gick upp mitt i natten. Hela det här året har kantats av elände. En jäkla pandemi, sjukdomar och skador som kontinuerligt har avlöst varandra.
Det senaste är en skada som uppstod efter senaste löpningen den förste september.
Något hände i sätesmuskeln/ländryggen.
Under fyra veckor har jag gått till en kiropraktor och nu senaste veckan har det blivit massage. Äntligen börjar det kännas ganska bra. Så jag tänkte få liv i soffpotatisen igen.
Planen är att gå på gymmet för att långsamt och kontrollerat återuppväcka min lekamen från det döda.
När jag nu lyfter blicken och ser ut är den tidigare groende motivationen som bortblåst.
Bara tanken på att ge sig ut i det här vädret är fruktansvärd.


Vad är då bättre än att ha en fru som inte tycker synd om en ett dugg?
En som är helt oförstående för mitt problem med vädret.
En som inte kan begripa vad jag har att gnälla om.

Så nu ska jag gå och träna.

Hej då!

2 kommentarer till inlägget

1975 • Lund
#1
4 oktober 2020 - 12:00
Bra fru!
1964 • Malmö
#2
4 oktober 2020 - 12:06
Den bästa. :)
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.