Virtuella lopp och lite död

Jag sprang mitt tredje virtuella lopp i morse. Coronamilen 2, 21k


Jag gillar virtuella lopp, till skillnad från många andra som tycker att det är meningslöst.


Jag kan förstå den känslan, speciellt efter att ha pratat virtuella lopp med kompisen O. Han tycker att det är som att betala för ett träningspass. Jo visst, det stämmer ju. Betalningen och storleken på den kan diskuteras men det är en annan fråga.


Kompis O känner att hela grejen ch vitsen med ett lopp försvinner....förväntningen innan. Längtan och förberedelserna, spänningen kvällen före, uppladdningen. Folkvimlet, pirret i magen, nummerlappsutdelningen, stämningen i startfållan. Att tagga till, prestera, pressa lite mer - det är svårt när man springer ensam. Att se kilometerskyltarna och ge järnet över mållinjen. Ett pers? En placering? Medalj runt halsen. Musik och ljud, människor, löpare, det endorfinuppjagade eftersnackspladdret.


Men jag går igång på det virtuella Jag funkar inte som kompis O och vi fnissar lite åt våra olikheter.


Jag slipper allt jag avskyr när det gäller lopp: stressen, förväntningarna innan, den sömnlösa natten, ska jag orka-nojan, prestationsångesten som ALDRIG vill släppa, känslan av att jag dör, skräcken för smärtan, att jag måste starta vid en tidpunkt som jag inte gillar typ klockan femton, trängseln, den bullriga musiken, skakigheten, katastrofmagen, svårigheten att äta, yrseln. Missmodigheten när det kanske inte gick som förväntat, och det tydliga beskedet om att åren går. (Jag kommer ifrån det lite när jag ställer upp i traillopp på udda distanser, men inte helt...nej inte helt.)


Jag får en utmaning jag styr helt själv. Jag väljer att vara nöjd med vad jag gör oavsett hur lång tid det tar, eftersom jämförelsemomentet saknas.
Det jag saknar är att gå i mål, det är oslagbart. Fullständigt oslagbart med målgångar är det och det är svårt att åstadkomma i ensamhet.


Men annars? Ja, jag pressar mig inte, varför ska jag? Jag får en tid som jag väljer att vara väldigt stolt och nöjd med, men i jämförelse är den förstås rätt medioker. Men nu jämför jag inte så det spelar ingen roll.


Jag är också väldigt stolt över att ha klarat 32 kilometer i virtuella Sthm Eco Trail, inte hade jag gett mig på en så lång distans utan den inspirationen? Ostressad och rätt spontant en torsdageftermiddag. Inga sömnlösa nätter av den anledningen i allafall.


Men visst, det är klart. Jag hade kanske känt på annat sätt om jag inte vore sextioplus med framtiden bakom mig och utan möjligheter till pers och förbättringar avseende min snabbhet. Jag har ju liksom redan gjort det där. Jag har tävlat, presterat, persat och legat hyggligt på min topp men det har ALDRIG varit skönt utan alltid förenat med ångest.


Så heja de virtuella loppen...de är bra, åtminstone för mig.


Bortsett från det är det mycket med död nu tycker jag. Lyssnat på två Sommar i P1, det ena med genomgående dödentema och det andra med lite åt det hållet insprängt. Satte på radion i förmiddags när jag kom hem från mitt lopp och minsann var det inte tema död där också.  På jobbet är temat väldigt ofta död, som en ständig bakgrundskuliss, inte helt behagligt.
Dessutom verkar utflyttade sonens kvarlämnade sköldpadda Sköldis här hemma inte må helt bra så kanske temat går igen även där.


Jag känner mig......väldigt levande, men påverkad.

2 kommentarer till inlägget

Eva Larsson
1962 • Falun
#1
27 juni 2020 - 20:17
Till veterinären med paddan?
Per Månsson
1956 • Lund
#2
27 juni 2020 - 21:08
Ja, det virtuella är nytt, fyndigt påkommet i konstiga tider som nu. Undrar om det överlever sen när vi får röra oss obehindrat igen. Jag hoppas det, för det ger mig också en kick, en inspiration, en väldigt kul upplevelse.
Det ena utesluter ju inte det andra.

Det sista är just det sista som sker i våra liv. Tyvärr!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.