De viktigaste inläggen är svårast att skriva

Såklart. Mycket lättare att skriva fritt om det som rör sig i huvudet för stunden än att skriva informativt och sammanhängande om det som verkligen behöver berättas. I mitt liv har det blivit centralt att försöka inspirera och stötta andra till äventyr, prestationer och välbefinnande. Det kommer alltid att vara viktigt. Men i lördags höll mitt liv på att ta slut och det kanske är ännu viktigare då att inspirera till att undvika sådana situationer. Här kommer ett tämligen oredigerat försök till det. Kanske mitt viktigaste inlägg någonsin, så ta dig tid att läsa. Inte för min självömkan (det var faktiskt helt självförvållat) utan för DIN säkerhet.

[Varning för bildfattigt inlägg]

Så brukar de tuffa säga. Jag har aldrig riktigt hållt med. Redan min första vinter med farligare/roligare aktiviteter förfinade jag det uttrycket till ”Big risk – Small fun. Small risk – Big fun. One day – no more fun”. För varje år blir jag bättre på att ta mig fram där vi kanske egentligen inte ska vara. Men i samma takt blir jag bättre på att bedöma och UNDVIKA riskerna i det hela. Lördagen den 11 januari 2020 kommer nog för alltid att markera dagen då jag lärde mig mest. Och detta inlägg är någon slags försök att kortfattat förmedla vad jag som hände och så tydligt som möjligt redogöra för vad jag lärde mig. Även om det ”tyvärr” inte går att lära sig på djupet utan att själv ha varit där.

En solig dag. Jag behövde en paus från jobbet vid datorn i husbilen och gick för en kort liten SkiMo-runda i Candanchu’s pister i västra Pyrenéerna. Många hade gått upp där vi var förra året och där jag trodde snön var för tunn, så jag tog en sväng ditåt för att titta… [snabbspolning till toppen av Aspe] För en gångs skull njöt jag inte av utsikten från toppen. Min hjärna var redan lite rädd och stressad över hur jag skulle ta mig ner igen med tre dåliga alternativ – den lätta sydsluttningen och taxi / liftning runt bergen tillbaka till Candanchu – Samma väg som jag kommit (folktomt och rätt svåråkt) – Samma väg som andra kommit (kortare väg tillbaka men med risker jag inte riktigt hade utrustning för). Jag valde det sista för att veta att OM det händer något så finns det alltid någon som kan hjälpa mig…

Jag tog mig förbi det svåra, branta, hala, hårda partiet med hjärtat i halsgropen men med kontroll. Satte ena skidan på flackare mark, höll handen i en klippa och… Tappade greppet med andra skidan. Gled ner precis dit jag inte ville hamna – i en smal brant ränna som jag inte visste var den slutade. Någonstans i det där fallet drog jag högerarmen ur led för första gången i livet och den ville inte glida tillbaka av sig själv. Kraftigt försvagad satt jag där i snön och undrade hur jag skulle ta mig upp igen. Kunde inte vända på mig och titta upp och bestämde mig för att lämna stavar och skidor för att se om det underlättade. Skidorna for iväg nerför berget och jag hoppades på sätt och vis att det skulle få folk att undra vem som tappat dem. Även om jag ännu inte riktigt insett att jag inte kommer klara detta på egen hand. Första idén var idiotisk – jag provade att ta mig längre NER i rännan. Tappade kontrollen en gång till men gled bara så pass långt ner att jag inte längre kunde se vad som väntade nedanför mig. Sen satte rädslan in. Till slut insåg jag att jag kunde försöka ropa efter hjälp. Strax därefter att jag har en visselpipa att blåsa i. Började blåsa desperat i den. Ganska snart hörde jag en röst från en plats utom synhåll – ¿Como Estás? 

Försökte svara på spanska men fick bara fram något om Hablas Inglés… Och rösten ropade tillbaka om jag var okej och om jag behövde hjälp. Där vill man ju kunna slappna av i vetskapen om att räddning är på väg, men jag har spenderat tillräckligt många år i bergen för att förstå att den situationen jag satt i kommer inte räddningspersonalen fram till utan svårigheter. Istället började jag räkna sekunder samtidigt som jag försökte föreställa mig hur de skulle bära sig åt för att få ner (eller upp) mig därifrån. Efter en stund kom två killar inom synhåll på en platå snett nedanför mig, vinkandes och ropandes att Helikoptern är på väg! Bara 15 minuter! Jag hade redan blivit så kall att jag börjat skaka okontrollerat och en gång tappade jag fotfästet och gled ner någon meter till.

Jag lärde mig att ”ge upp” finns inte i vårt mentala register. Jag satt och önskade att jag skulle svimma/somna och slippa uppleva resten. Glida ner utom medvetande för att sedan vakna upp i säkerhet eller inte alls vakna upp. Men att ”aktivt” ge upp är helt omöjligt. Kan jag nu informera Er om. Det visste jag inte innan. 

40 minuter av 15 gick tills vi äntligen hörde helikoptern på avstånd och snart hade den landat där killarna stått. Ytterligare 20 VÄLDIGT långa minuter innan räddningspersonalen började röra sig i min riktning. Ytterligare 20 VÄLDIGT långa minuter innan de nådde fram till mig och snart var det dags för den värsta timman i mitt liv. Jag blev säkrad i en hemgjord repsele och fick order om att slappna av. De skulle fira mig neråt försiktigt. Tidsperspektivet började bli allt mer förvridet men jag kunde räkna till minst två timmar stillasittande (tänkt dig ”Jägarställning” ungefär, fast utan säkert grepp för fötterna…) på skuggsidan. Att slappna av i det läget innebar förstås att adrenalinet släppte något. Smärtan i axeln blev allt mer påtaglig och kylan likaså. Den snö och is som rann in under kläderna från räddningspersonalens hackande och sparkande i snön gjorde inte saken bättre.

Det som fascinerade mig mest i detta läget var nog faktiskt att se fibrerna i mina lårmuskler dansa som de gör när kopplar på sån där COMPEX-maskin. Det har jag aldrig sett eller upplevt förr. Framförallt inte genom kläderna… Det kanske låter som ett sidospår men det sätter perspektiv på hur hårt jag hade kämpat för att hålla mig vid liv och för att hålla mig på plats där jag ”satt”. Och så blir jag förstås lite nyfiken på hur det där COMPEX känns och vad det gör för nytta…

Det tog ungefär en timma till av hjälplöst hängande i ett rep medan jag hörde deras konversation om vilka redskap de BORDE ha haft med sig, vilka MISSTAG de måste undvika och hur FARLIGT det var även för dem. För en gångs skull önskade jag bort min språkbegåvning. I det läget ville jag verkligen inte förstå någon spanska, men i efterhand är jag ju ännu mer tacksam för att de ens försökte rädda mitt liv. Alltså med förståelsen för i vilken utsträckning de riskerade sina egna… Och när jag för första gången i livet ÄNTLIGEN fick åka helikopter var det visserligen i en våg av lättnad men helt utan njutning. Jag låg ihopknölad i en hög på golvet, skakandes av smärta och kyla medan bergstoppar, solnedgång och himmel fladdrade förbi utanför det lilla jag kunde se av fönstren.

Summa: Två timmar träning. Tre timmar nedkylning och kämpande för överlevnad. Nån halvtimma i helikopter. Några minuter liggandes på marken i väntan på ambulans vidare till sjukhus. Hjälp med att få av alla fuktiga kläder. Många lager av handdukar och täcken på mig. Röntgen. Och så till slut! Dags att dra axeln rätt igen. Klockan var då 18:30 och axeln hade hoppat ur led 13:30… En röntgen till, in i ett mörkt varmt rum. Bara ligga still och vänta. I vanliga fall inte min starka sida men den här gången helt underbart. Fick mat klockan 21:00 och berättade för personalen att jag hade ätit frukost kl 10 och en Energibar kl 13. Maten smakade absolut ingenting men det var det godaste jag någonsin ätit.

Jag lärde mig förstås en hel del den där dagen. Och kommer troligtvis att lära mig ännu mer när jag får distans till den. Än så länge känns det bara som en overklig avlägsen mardröm. En sammanfattning tills vidare:

• Naturen bestämmer. Inte vi. Jag hade redan mer erfarenhet och kunskaper än de flesta om sånt här. Men för varje år som går, för varje lärdom, ju starkare jag blir, blir jag allt mer försiktig.
• Ingen är starkare än berget. Även om jag är långt ifrån starkast ser många min fysik som något övermänsklig. Ja, en aning kanske. Men överNATURLIG är jag inte. Och något så futtigt som en axel ur led kan sudda ut all förmåga till självräddning. Det är BARA i dåliga hollywoodfilmer som man slår tillbaka axeln och klättrar upp igen för egen maskin. Det kan människor som är betydligt starkare än mig intyga.
• ”Ge upp” finns inte i vårt mentala register. En betryggande vetskap att bära på. Men den gör mig egentligen bara ÄNNU mer övertygad om att hålla mig borta från alla utmaningar av den oförmågan.
• Håll dig inom din komfortzon. Det finns många som påstår, inom såväl träning som äventyr och i övriga livet, att vi måste gå över våra gränser för att utvecklas. Men jag har aldrig riktigt trott på det. JA det är nog viktigt för utvecklingen att då och då befinna oss vid gränsen för vår förmåga. Såväl fysiskt som mentalt. Men bara ibland. Och ALDRIG på FEL sida gränsen. Håller vi oss inom det vi KAN hantera så flyttas gränsen för detta minst lika fort som om vi ständigt passerar den. Ett av kärnvärdena i Slow Enough To Win, som alltså även går att applicera på säkerhet.
• Small risk – Big fun. Ja, min personlighet har en stor riskbenägenhet. Men jag har lärt mig att använda denna vetskap till att försöka ELIMINERA risker, till skillnad från många andra Extremsportare som söker risker för att HANTERA dem.

Det finns mycket mer att säga och mycket mer att lära.
Men detta får vara allt för denna gången,
Vi hörs om en kvart – fjorton da’r!