2019 – ett uselt träningsår

Ibland händer livet och motivation och inspiration ändrar riktning. Egentligen bör den här resumén börja i slutet av september 2018, eller kanske i december samma år. Så har var det:

I september 2018 var jag i Grekland för att springa långt och möta min största utmaning i löparskorna någonsin. Jag hade tränat väl och länge och var rejält trött i huvudet när jag kom hem. Redan tidigare ingick det i planen att ta det lugnt i oktober och november. Det gjorde jag. Sprang bara när jag hade lust och det blev i stora drag var tredje dag och sällan mer än en timme. I december skulle jag sätta fart igen. Med sikte på 2019 skulle träningen struktureras, prestationsmål sättas och formen bli bättre än någonsin.

Den 8 december 2018 sprang jag 50 km på Tjörnarparen. Gick ut rätt hårt och visste att jag inte hade träningsbakgrunden att försvara tempot. Det ingick i beräkningen att krokna på slutet. Men jag åkte hem med en rätt olustig känsla. Det hade inte varit särskilt roligt att springa. Lyckades inte skapa suget och lusten att springa så det var först de sista tio dagarna i december som det blev lite tränat igen. Drygt 160 km på tio dagar med 10 km på 38 minuter på nyårsafton. Bra, nu hade jag både återvunnit rutinen, kände mig som löpare och hade fått ett hyggligt besked om att jag inte var alldeles långt efter var jag vill vara fartmässigt. Nu nytt år! 2019 skulle bli ett bra år. Träna mycket för att ta mig till Grekland igen 2020.

Volymmässigt blev 2019 en besvikelse Från 2015 har årsvolymen gått från 304, 336, 347 till 348 mil. 2019 blev det 283. Det är inte lite så det är egentligen inte där bekymret ligger. Sju veckor med noll km. Tre perioder med 10-15 dagar utan ett steg, 27 stycken 3-dagarsblock utan löpning. Endast 9 veckor med 90 km eller fler sprungna. Månaderna ser inte bra ut. Jag har en önskan om att över året springa i snitt 300 km i månaden. Nu blev januari, maj, juni, augusti och oktober månader med mellan 70 och 170 km. Februari, september och november hamnade på mellan 222 och 300 km. Men mars, april, juli och december landade på mer än 300 km. Bristande kontinuitet beroende på saknad motivation. Träningsdagboken visar att jag försökte med det mesta. Ny rundor, spännande platser, volymveckor, varannandagslöpning, fler vilodagar, massa vilodagar i rad. Lusten kom inte tillbaka.

Det var ju 2018 som skulle varit konstigt. Separation, två bostadsbyten, stressad och missnöjd på jobbet, ny familj, utmanande relation med en förälder. 2019 var stabilt. Byte till mer tillfredställande arbetsuppgifter i september, relationer med nya familjemedlemmar fantastiska. Motivationen att springa ville inte komma tillbaka. Det är ingen överdrift att säga att det blev något av en identitetskris, vilket jag skämdes för. Att något så oviktigt som en individs fritidssysselsättning glider iväg SKA INTE betraktas eller hanteras som en kris. Men det kände så. Jag lyckades inte få ordning på träningen. Ingen plan, ingen systematik, ingen kontinuitet och ingen lust.

I juli när jag startade på 100 km i Ljungskile, förvisso utan att vara ordentligt förberedd, kom glädje. Jag kände i hela kroppen att detta är ju detta jag vill. I 45 km hade jag så roligt, jag njöt på alla sätt och blev påmind om varför jag springer mycket, gärna tävlar och vill bli bättre. Jag blev så glad! Benen ramlade av redan vid 30 km och jag klev medan jag fortfarande hade kul. Men inte f-n hjälpte det. Ryckigheten i träningen fortsatte.

Men så, den 16 november har något nytt dykt upp. Kan inte peka på vad. Den dagen går jag 2 mil med min sambo, på stigar där jag sprungit mycket. Det är typ ”min” skog. Dagen efter hakar jag på klubbens långpass till Alvesta. För mig blir det 4 mil och jag känner mig stark. Det går rätt sakta och jag känner mig pigg hela vägen och vi har väldigt trevligt och avslutar med brunch innan vi åker hem. Dagen efter börjar jag springa till och från jobbet. Lämnar nästan alltid datorn på jobbet så det blir mindre att bära. Från den 17 november till den 19 december gör jag 30 löp-pass till eller från jobbet. Bara det ger 24 mil på 24 dagar. Jag börjar logga annan fysisk aktivitet och det känns intressant. Löptomma dagar blir plötsligt sällan tomma. Promenader eller cykel till jobbet får mig att känna mig duktig. Från den 18 november 2019 landar löpveckorna på 73, 115, 102, 79, 96, 114 och 70 km. Denna sista veckan är nyårsveckan och den innehåller fem sjukdagar. December blir min näst största månad någonsin med 471 km, endast den augustimånad 2018 som jag sprang Kungsleden är större.

2019 var helt underbart på så många sätt, men perioden november 2018 till november 2019 känns helt förlorad löpmässigt. Nåja, stor framruta men bara liten backspegel och allt sånt.

Vad fick det att vända? Jag berättade om min trasiga självbild för min sambo och hon började jaga ut mig i skorna och det har hon fortsatt med. Jag försöker ge igen så hon kommer ut på rullskidor eller i löparskorna. Jag har insett att jag gillar att springa med andra, jag är ingen ensamlöpare. Och jag bestämde mig. Bestämde att nu ska jag springa jättemycket tills jag antingen fastnar i löpningen igen eller tills jag lägger av och börjar med nåt annat.

Är jag tillbaka? Ja, det är jag nog. Är jag löpare igen. Japp. Nu laddar jag för Tjörnarparen, TEC, SM 100 km, Idre fjällmarathon och en plats på Spartathlon 2021.

God fortsättning på nya året!

2 kommentarer till inlägget

1968 • Perstorp
#1
10 januari 2020 - 20:56
Motivation är viktigt och hoppas vi ses igen på Tjörnarparen, i Idre och såklart många, många fler gånger. Du har inspirerat mig mycket!
Dan Fallquist
1971 • Karlstad
#2
11 januari 2020 - 21:42
Starkt fint och utlämnande. Hoppas att du återfått glädjen och lusten att springa igen och att vi ses på något lopp framöver.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.