KaptenFroste.se

Racereport Ironman Hamburg – i hettan

Så stod jag där, för tredje gången gillt, i startfållan till en Ironman tävling. Denna gång i Hamburg.

Vi var nio vänner från lilla Strängnäs som anmält oss. Tre helt nya på IM distansen, medan fem av oss gjort minst en tidigare. Jenny, Stefan, Anders, Björn, Niklas, Tony, Jimmie och Damir. Vilket gäng! Vilka hjältar! På olika sätt tog vi oss ned till Hamburg i fredags. Jag med min flickvän Anna som ville uppleva Ironmancirkusen som hon hört oss tala så mycket om.

Jag hade hyrt en stor lägenhet med 15 sängplatser som låg tre km från starten. Vi var som mest 14 som sov där då de flesta hade någon respektive med sig.
Scoutningen av banan, incheckning av oss, påsar och cyklar gick bra och smärtfritt dagarna innan. Skönt att ha gjort det innan, blir mindre stressigt då. Kommer ihåg min först IM som jag åkte ned till Maastricht och körde, själv. Ingen att fråga, det blev till att lusläsa manualer. Tillsammans är bättre.

Björn, Niklas, jag själv, Jenny, Jimmie, Anders, Stefan & Tony

 

Starten ja, eliten startade 06:30, och de första av oss ”agegroupare” 06:45. Numera tillämpas alltid självuppskattade starttider. Det vill säga du uppskattar själv vilken tid du ska simma på och ställer dig i lämplig startfålla. Detta för att slippa bli översimmade av snabbare simmare. Det är tuft nog med 2400 personer som simmar samtidigt. Stefan Alexandersson och jag höll i hop och gick till samma fålla, den för simning på 1h20 min. Det tog lång tid att få ned alla i vattnet, först 06:59 kom vi i vattnet. Fyra stycken släpptes i vattnet var tredje sekund. En lååång kö av simmande triathleter låg framför mig när jag dök ned i algsoppan.

Simningen är min sämsta gren. Min plan var mellan 1:20 och 1:30 på de 3850 meterna. Det var varmt i vattnet, och lite gropig sjö. Efter någon timme, på tillbakavägen, blev jag lite illamående. Visste inte om det var algsoppan jag simmade i eller om det var sjösjuka. Inte mycket att göra åt, simmade de sista 800 meter in i mål lite lugnare. På det hela taget får jag vara nöjd med simningen som tog 1:25:27. Jag är tyvärr inte bättre.

Upp på land och mot transiteringsområdet. Fick ögonkontakt och en ”high five” av min älskade Anna. Hela transiteringen från slutet av simningen till ”gate out” var otroliga 950 meter. Av med simglasögonen, dra ned våtdräkten på överkroppen och börja springa. In i T1-området, ta tag i påsen och byta om. Där satt Stefan, blev jätteglad av att se honom. Han hade haft det tufft på simningen i de sista tävlingarna och fått lite ”hjärnspöken” nu hade han besegrat dem. Precis när vi sprang mot cyklarna kom även Damir. Sprang, i cykelskor, de 350 metrarna till cykeln. Sedan de sista 300 ut till start av gren nummer två.
Transiteringen gick på 6:36 vilket är väldigt bra med hänsyn till avstånden, vi skulle som sagt springa nästan en km också, först barfota och senare i cykelskor.

Cyklingen bestod av en loop i centrum och hamnområdet samt en större loop ut på landet. Detta kördes i två varv. Asfalten i stan och i hamnen var dålig, tidvis mycket dålig. Det låg flaskor som hoppat ur flaskhållarna överallt. Passerade 15-20 järnvägsövergångar varje varv. Cyklingen ut på landet var bra, jämn, platt och fin. Första varvet gick bra, snittade runt 33 km/h. Jag hade passerat Stefan och trodde att han låg strax bakom. Temperaturen var över 30 grader och det blåste torra ökenvindar. Allt handlade om energiintag och att kyla ned sig med vätska invändigt och utvändigt.

Kom in på vändningen efter 91 km, vår hejaklack iklädda Sverigetröjor stod på plats. De hade fått igång speakern så att han namngav oss alla från Strängnäs när vi cyklade förbi. En oerhörd boost att se dem och höra speakern ropa upp mitt namn. Ned i tunneln, lite kringel och krok, passerade det långa avsnittet med kullersten. 500 meter? Kände strax därefter att något var fel. Det blev tyngre och jag kunde inte hålla farten. Tillslut kopplade min omtöcknade hjärna att det var något som låg och tryckte mot bakhjulet.

Det blev till att stanna vid vägkanten. Sjukt uppstressad! Alla som jag cyklat om började nu passera mig! Det visade sig att min verktygsbox, som var placerad bakom sadelstolpen hade börjat lossa, skruven hade gängas upp, av alla kullersten och järnvägövergångar. Den låg och tryckte på bakhjulet. Jag såg hur mycket gummi från hjulet som redan slitits bort. Jag hade inga verktyg att skruva bort den med. Tiden gick.
Till slut slog jag med handflatan mot plast boxen. Och efter 10 slag knäcktes och lossade den. Dock var mothållet kvar, och det var ju den som låg mot däcket. Där passerade Stefan mig, ångesten sprutade ur mina öron, skulle jag tvingas bryta?
Av med bakhjulet, banka och slå. Skruven var nu så pass lös så att jag kunde få bort skräpet, på med hjulet igen. Till de två peppande tyskarna (åskådare) som stod bredvid, och försökte lugna mig ”calm down”, applåder, cyklade jag iväg.

Så nöjd, jag behövde inte bryta. Jag klarade även detta. Trodde jag förlorat 10 – 12 minuter. Det visade sig senare att det ”bara” var sju minuter. Men just där kändes det som 30. Fick trycka på igen och börja cykla om alla de som jag redan cyklat om en gång. Kände igen några på deras nummerlappar, men de flesta inte. Drömde om att cykla ikapp Stefan, men trodde inte på det själv. Nu var värmen brutal. Riktigt torra vindar. Dessutom starkare sidvind än vid första varvet. Vid varje vätskekontroll tog jag tre flaskor. En sportdryck, en vatten att dricka upp och en vatten att hälla över mig. Jag försökte äta mina salt- och koffeintabletter så som jag planerat i min raceplan. Men min hjärna var inte som under en kontorsdag. Det blev lite spontant, inte strukturerat enligt plan och tappade ungefär hälften. Efter vändningen ute på landet var det bara 25 km kvar.
De sista milen handlade om att kyla ned mig. Ta allt vatten som jag kom åt och hälla det i och på mig.

Cyklingen får jag vara nöjd med. Strul med cykeln kostar tid och stör själva racet. Hur mycket får jag aldrig veta, det är en del av tävlingen, att ha koll på grejerna. Snittade 31,75 km/h. Inte mycket snabbare än min sista IM, men banan och temperaturen var mycket tuffare. Av någon anledning är den 3 km längre också. IM distansen ska vara 180, men här är den 183 km.

In i T2. Springa med cykelskor, snabbt byte till löpskor, keps och solglasögon. Jag stannade till och offrade tid och kissade. Ville se hur gult det var. Till min glädje var det inte alls så gult som jag befarat. Jag hade lyckat fylla på med tillräckligt vätska under cyklingen. T2 tog 5:57, nu bara 650 meter lång.

Ut på löpningen. Min bästa gren.
Jag var övertygad om att Björn och Anders låg före mig. De är båda starka simmare och cyklister. Björn är dessutom en fantastisk löpare. Stefan visste jag låg före. Tog för givet att alla andra från klubben låg bakom. Men visste gjorde jag inte. Självklart vill jag att alla ska göra fantastiska prestationer, och lika självklart finns det en inbördes tävling i klubben.

Planen var att springa 5:00-tempo i två mil, sedan sänka. Nu kändes värmen på riktigt. Vid första stoppet sprang jag igenom duscharna, tog två koppar vatten som jag hällde över mig. Tog en kopp sportdryck som jag hällde i mig. Två nya koppar vatten som jag hällde över mig och slutligen en näve is. Två stora bitar in i trisuiten, en isbit under kepsen så att huvudet kyls ned och en i handen. Insåg direkt att kyla ned mig är det viktiga. Nästan viktigare än energiintaget. Jag sprang om en massa folk. Men blev också omsprungen av många. Banan var en fyrvarvsbana. Så de som snart skulle in i mål flög om mig. När det var 3 km kvar av första varvet så kom jag ikapp Stefan. Sprang med honom några hundra meter, men lämnade honom sedan bakom mig.

Första varvet gick bra, låg i planerat femtempo.
Andra varvet var tuffare, fortsatte att ösa vatten över mig vid alla sex – sju vätskestationerna per varv. Fick härlig pepp av våra medresta supporter ungefär vid simstarten och sedan stod Anna och Ulrika vid backen. Alla vi som sprang vet var jag menar, för det fanns bara en backe på löpningen.

Jag fortsatte försöka lura min hjärna. Du får inte börja gå vid vätskestationerna förrän efter två varv. Sedan, du får gå första gången vid backen i tredje varvet. Sedan, du får gå 50 meter i varv fyra. Och så fortsatte min hjärna lura min kropp. Fungerar på mig, jag måste vara lättlurad?

Nu började det bli riktigt varmt, kroppen bara skriker åt hjärnan att den vill vila och få lägre kroppstemperatur. Någon sade senare att temperaturen var 35 rader som värst under dagen. Någon gång på varv två skymtade jag både Björn och Anders. Vid varv tre fick jag en närmare koll på Anders, vi möttes och bytte några ord. Varv tre var tufft. Fortsatte att dränka mig i vatten och stoppa in is och blöta svampar innanför kläderna.

Äntligen bara ett varv kvar! När jag sprungit ca 35 km så mötte jag min klubbkompis igen. På ett ställe där jag kunde klocka hur mycket efter jag låg. 4,5 minuter. Nu fanns det inget att spara på. Ökade till närmare femtempo igen. Sprang igenom vätskekontrollerna, tog vad jag kunde. Vände ytterst på sista varvet och på väg tillbaka. Uppför den förhatliga backen en sista gång, Anna och Ulrika hade gått mot målet, för där var tomt. Efter någon km till kom jag ikapp honom. Han såg sliten ut och hade uppenbarligen haft det tungt. Jag gissar att jag såg likadan ut?

Fortsatte de sista km mot mål. Fick det sista varvbandet på handleden och nu var det bara spurten kvar. Sprang om några och så in på den röda mattan. Så otroligt skönt! Avslutande maraton på 3h 47min och en totaltid på 11 timmar och 10 minuter.
Jag hade hoppats på en något bättre tid, men med värmen, den tuffa cykelbanan och cykelstrul är jag mer än nöjd. Nu ska jag inte göra fulldistans triathlon på några år.
Efter målgång, på väg upp mot ”athletsgarden” började jag förstå hur varmt det var. Det stod 10 ambulanser vid målgång, var 10:de minut hördes sirener dra igång med en uttorkad triathlet på väg mot sjukhus.

Som alltid är jag sämst på simningen jag placerar mig alltid bättre och bättre allt eftersom tävlingen fortskrider. Av de 2004 triathleter som kom i mål hade jag den 278:de snabbaste löptiden. Men var bara på 1477:de plats efter simningen. Slutligen hamnade jag på plats 561 totalt och 60 i min åldersgrupp 50-55 år.

Så otroligt kul det är att göra en satsning som denna tillsammans med alla sina träningsvänner, även de som inte var och tävlade i Hamburg, utan de som jag normalt bara springer med. Ni vet alla vilka ni är, utan Er hade jag inte orkat. Kul är också hjälpen man ger och får av vännerna. Dagen innan gick vi igenom varandras packningar, delade vätske- och energiplaner. Allt för att alla ska lyckas. Vi blir som en familj. Vid 21-tiden kvällen innan start kom Stefan och Anders och frågade –Pappa, vilken tid ska vi gå upp i morgon. Då blir man varm i hjärtat.

Björn, Anders, Stefan, Jimmie, Tony, Niklas & Damir – You are an IRONMAN!

2 kommentarer till inlägget

Monica Carlsson
1971 • Partille
#1
30 juli 2019 - 16:56
:) !!!
1982 • Stockholm
#2
23 september 2019 - 21:17
Inspirerande läsning Erk, tack för att du delade med dig.

Mitt mål är sub11 för IM Kalmar 2020. Är väl okej på alla grenar uatn att vara expert på någon, har som mål att göra 0:50 på Vansbro, 7:30 på Vättern och 2:15 på LL under 2020.

Vad skulle du säga är viktigt gällande periodiseringen? Finns det något specifikt att tänka på gällande träningsupplägget med 11 månader kvar? Min tanke är att snitta 10 träningstimmar/v under året. Ca 7 tim under viloperioder och 16 tim när det är som mest intensivt.

Har ca 470 träningstimmar 12 månader bakåt, som ska bli ca 520 timmar 12 månader framåt.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.