Stockholm marathon 2019

Jag läser igenkännande, jag sprang min första mara i Stockholm 2008, siktade på 3:30 och tyckte jag hade tränat för det men nej, var inte tillräckligt genomtränad och fick börja lägga in gångpauser ganska tidigt och det var långt till mål. Tog mig ändå i mål på 3:41 och lovade mig själv "aldrig mer". Anmälde mig ändå till nästa år och då var jag osmart nog att sätta upp ett ännu högre mål - 3:15 - vilket jag heller inte klarade utan tog mig i mål på 3:23 och lovade mig verkligen att aldrig mer springa maraton. Anmälde mig trots det (!) till 2010 och först då sprang jag jämnt, t o m en snabbare andra halva och kom i mål på 3:09 :-)

Nu har jag sprungit elva maratonlopp och lärt mig disponera loppen jämnare och sprungit sub3 sju gånger senast i lördags. Det går att uppskatta maran men det tar ofta några försök :)

Härligt krigat! Och grattis till genomfört lopp!
Tror att du ändå kommer springa fler maror framöver. Snart växer revanschlusten igång och de där 3:10 som du siktade på som drömmål kommer du någon gång fixa. Det är i alla fall vad jag tro!

Du var inte en av dom som jag sprang förbi med min 3:30-flagga och erbjöd gel någon gång under sista milen? Tiderna stämmer och vi borde ha passerat dig. Jag pratade med en hel del som tog korta gåpauser och försökte peppa. Har för mig att jag pratade och peppade en kille i svart T-shirt på strandgatan med bara 2-3 kilometer kvar till mål. Var det du? :)

https://nocout.se/2019/06/03/susanne-bornmar-marathon-som-farthallare/

Tack både Staffan och Susanne!

Staffan > Hur tycker du att jag borde ha lagt upp loppet, och vad hade varit en rimlig målsättning tidsmässigt? Jag är ju hyfsat van löpare nuförtiden, men inte på maratondistansen. Under maj gjorde jag mina bästa tider på både halvmaran (1:29:08) och milen (39:37).

Att springa ett maraton visste jag redan innan är något helt annat, men känner att trots mitt misslyckande inte att det var direkt tempot eller ”ansträngningen” som ställde till det. Men å andra sidan så är jag ju väldigt ovan på maraton, då det var mitt första lopp och bara andra gången jag sprang distansen överhuvudtaget!

Susanne > Det är mycket möjligt att revanschlustan dyker upp. Men jag tycker att det ÄR en knepig distans. Och det slutar att vara kul att springa når man varit ute i över två timmar tycker jag. Så vi får se. Det ör givetvis frustrerande att känna att jag har potential till bättre tider men falla på kramp. Samtidigt går ju så här långa lopp ut på att INTE få kramp eller ”ta slut” snarare än att springa snabbt!

Du sprang förbi mig med ett gäng cirka två kilometer till målgång. Dock så peppade du inte på just mig då, men höll på att peppa ”din grupp” för fulla muggar! Däremot var det en annan 3:30-pacer, en ganska lång man med skånsk dialekt som klappade om mig och peppade på. Uppskattat och trevligt. I ett sånt läge ger det betydligt mer än de som tjoar vid sidan om och vill ge en high fives, vilket man är föga upplagd för, men de gör det ju inte för att vara taskiga ;)

Allt som allt blev jag faktiskt förvånad över en rätt ”bra” tid trots bedrövlig avslutning. 3:31:15 är ju inte skit. Men som sagt, med tanke på mina tider på andra distanser ”borde” jag kunna springa snabbare!

Nu får det bli lite Parkrun och sedan en halvmara i mitten av juli!

Hej igen,
Jag tycker inte du ska se det som ett "misslyckande".
2010 klarade jag själv sub40 (38:46) på tävling på milen och sub90 på halvmaran (1:28:08) vilket då är ca minuten snabbare på båda sträckorna än de resultat du gjort i år. Samma år, fast tidigare än milen och halvmaran sprang jag också Stockholm Maraton på 3:09:46, då öppnade jag ungefär som du gjorde, mina splittider är här från 2010:
https://registration.marathongruppen.se/PersonResultPopup.aspx?RegistrationId=&RegistrationResultId=27679

Det var mitt tredje maratonlopp och första gången jag lyckades med en negativ split, du kan också titta på mitt lopp från 2009 som slutade på 3:23:38, ett lopp där jag öppnade på liknande sätt men inte orkade och då drar tiden iväg:
https://registration.marathongruppen.se/PersonResultPopup.aspx?RegistrationId=&RegistrationResultId=406751

Jag har aldrig varit speciellt krampbenägen och jag vet inte hur många längre långpass du sprungit på träning. Om du inte sprungit så många långa långpass så öppnade du nog lite för hårt för dagen och för vad kroppen var redo för. 3:20 hade kanske varit en rimlig målsättning men då handlar det ju bara om en marginell långsammare öppning, att kanske passera halvvägs på 1:38 istället så det är verkligen stora skillnader. För mig tog det två lopp innan jag klarade av jämnare tempo och det verkar vara vanligt. Återigen, se det inte som ett misslyckande.

"Bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge"
Verner von Heidenstam

Lång skåning måste vara Jonas Davidsson som var 3:30-farthållare från startled C. Rutinerad kille och legend inom ultra-världen. Ett maraton är ett sprintlopp för honom :) Alla är vi olika på hur långt vi tycker är roligt att springa.

Staffan > Ditt upplägg 2010 är ju exemplariskt. Mycket snyggt!

Jag saknade långpass i min träning. Flera halvmaror hade jag ju kört, men inte mycket längre än så. Det anade jag kunde straffa sig. Men, att jag satte sub 40 och sub 90 var viktigare för mig än maratiden så jag får helt enkelt tugga i mig att det blev så här.

Hans > Det där är lite min melodi. Man måste våga testa att spänna bågen.

Susanne > Jag snokade upp honom på Facebook och mycket riktigt, det var han som klappade om och peppade mig! Har dock ingen koll på vem han är, men det var som sagt uppskattat och en fin gest!

Det som blir "problemet" när man ska springa ett maraton är ju framför allt att det krävs en väldigt stor träningsmängd om man ska kunna genomföra det med kroppen i behåll. Har själv aldrig tävlat på längre än halvmara men det räckte gott. Min mentala gräns gick nog nånstans vid 55 km/vecka.

Att aldrig mer springa ett maraton är inget du behöver skämmas för om du bestämmer dig för det. Man ska ju trivas med livet också. Personligen finner jag större nöje i att träna kortare sträckor eftersom man då får känna att man springer mer än lufsar. Jippi! På måndag blir det fyrahundringar. :D