Jag är inte riktigt där

Att allt alltid inte går som planerat vet alla som håller på med löpning. Ibland funkar det bara inte och man vet inte varför. I kväll funkade det inte alls och jag vet nog varför… När jag kom hem från fjäll och klippor för knappt tre veckor sen var det dags att börja tugga lite asfalt igen. Det var länge sedan och dessutom hade jag inte sprungit hårt på asfalt sen i mars när jag halkade på rullgruset och drog till vaden.

Steg ett var att börja vänja mig vid asfalten och monotona steg igen. Det var väldigt segt de första passen och jag kände mig sliten trots att jag tog det lugnt. Benen vande sig.

Sen testade jag första snabbdistansen på asfalt sen halkincidenten och hade en svag förhoppning om att kunna hålla ett visst tempo på milen. Det gick visst 14 sek/km snabbare än den svaga förhoppningen och känslan var att det var en något tung stålman som sprungit. Men ändå stålmanskänsla. Eller Karlsson På Taket som flög fram stabilt men ändå med hyggligt fart. En stålman var jag fram till nästa pass då benen kände att dom levde och flera dagar av trötta ben. Hmmm, kanske inte riktigt van ändå men det gick ju onekligen långt över förväntan. Varför inte testa ett riktigt intervallpass snart?

Tanke blev till handling och i tisdags kväll sprang jag 13×2 min i ett tempo som jag verkligen inte trodde att jag skulle klara av. Men det gjorde jag och var väldigt nöjd. Visst var jag nära att spy mitt i passet men benen levererade över förväntan. Jag kunde uppenbarligen ta ut mig. Gott så. Nu gick jag in i full hybris och bokade in banintervaller i kväll. Här kommer Stålis!

Och där kom baksmällan. Tusingar bestämdes och jag tänkte att jag håller nog typ 15 sek/km snabbare än på snabbdistansen över milen. Eller ja, kanske 10 sek då, det var ändå bara 60 sekunder vila. Vilket var tempot jag höll i … 100 meter. Sen sjönk det och visst, jag blev inte flåsig men påkarna ville bara inte röra på sig. På den första var jag 10 sek/km LÅNGSAMMARE än på snabbdistansen. På den andra var jag uppe i samma fart men jag insåg att det här är bara kontraproduktivt och avbröt. Ibland är det bäst så.

När jag analyserade högt för Baddaren och T-Man efteråt så hörde jag mig säga att det var två veckor sen jag körde den lyckade snabbdistansen och när jag hör mig säga det så inser jag att det var inte alls två veckor sen. Det var sex dagar sen. Tre högintensiva pass på sex dagar. Och dessutom hade jag i min hybris även sprungit i morse. Visst, jag tar det lugnt med veckomängden men att levla upp till tre högintensiva pass på sex dagar. Nä, där är jag inte. Inte konstigt att benen inte ville röra sig. Nu är jag ute ur hybrisen och ska dämpa min längtan att springa fort ett par nivåer. Det räcker med en gång i veckan till att börja med och nu håller det vi så. Jag är bara så van vad mina duktiga adepter klarar av att jag glömmer att jag är inte där. Skomakarens barn ska inte äta för många bullar eller vad det nu heter…

2018-08-24 17.03.25

Ha det,

Mackan

12 kommentarer till inlägget

Susanne Bornmar
1975 • Linköping
#1
31 augusti 2018 - 08:09
Jo då, en av dina adepter fixar både 1 h på stakmaskinen och tuffa intervaller på crosstrainern dagen efter... Men jag är inte bitter... Eller jo, det är jag. ;)
1967 • www.sapiens.se
#2
31 augusti 2018 - 10:16
Du är tuffare än jag. :-) Eller i alla fall betydligt bättre genomtränad. Men jag ska ikapp dig så att jag kan få vara pacer någon gång.
1974 • Mölndal
#3
31 augusti 2018 - 10:54
Känner igen mig angående farten. Äldre och långsammare på 5 km och 10 km är känslan.
Är det för sent för mig att nå de tider jag önskar?
Jag behöver en plan. Men har ingen aning om hur den planen ska se ut.

Susanne Bornmar
1975 • Linköping
#4
31 augusti 2018 - 10:56
Det tvivlar jag inte på! Med mina krämpor som bråkar med mig hela tiden så kanske vi i slutändan kommer ha samma tidsmål i sikte i Valencia... 3 månader kvar...
1967 • www.sapiens.se
#5
31 augusti 2018 - 12:41
Micke: Jag svarar faktiskt fortfarande väldigt bra på snabbhetsträning och skulle jag vara i tävlingsvikt så verkar snabbheten vara oförtjänt bra förutom just i går då den var icke-existerande. Så, nej det är inte försent!

Susanne: Du ska vara i mycket bättre form än jag i Valencia. :-)
1958 • Borlänge
#6
4 september 2018 - 07:17
Det var just det där med tävlingsvikten ... förr när man var ung och tränade hårt reglerade liksom vikten sig själv, nuförtiden måste man späka sig och vem orkar det. Nä, det är bara att acceptera att man väger 6-7 kg mer än förr.
1967 • www.sapiens.se
#7
4 september 2018 - 08:40
Det funkar fortfarande för mig om jag tränar hårt men den här mellannivån är livsfarlig. För lite för att hålla ner vikten och nog mycket för att ge aptiten hos en växande tonåring. :-)
1974 • Mölndal
#8
4 september 2018 - 09:08
Vid vilken ålder börjar det Lars och Marcus? :)
Än märker jag inte av det
1958 • Borlänge
#9
4 september 2018 - 09:51
För mig började det i 45-årsåldern, troligen för att min "egentid" var ganska liten då p.g.a idrottande barn. Det var mycket tid som ledare och funktionär under några år. Jag var faktiskt upp i +20 kg på min gamla tävlingsvikt p.g.a mycket gym och lite konditionsträning.
1967 • www.sapiens.se
#10
4 september 2018 - 16:10
För mig började det i 23-årsåldern. :-) Fram till dess kunde jag äta vadsomhelst närsomhelst.
1974 • Mölndal
#11
4 september 2018 - 16:36
Lattediet här Marcus plus annat jag vill äta. 44 år .... :)
1958 • Borlänge
#12
4 september 2018 - 18:04
Inte bara vikten att tänka på, andelen kroppsfett har en tendens att öka vid oförändrad vikt. Det gäller att träna styrka också.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.