Göteborgsvarvet 2018

Första gemensama löptillfället sedan jag var med Kroppskulturs herrlag och tränaren hade anmält hela lagen till löpningen för att fira att den då nya Uddevallabron var färdig och skulle öppnas. 

Från början var tanken att jag skulle åka upp och springa med svågern men det kom andra saker ivägen. Sedan skulle jag åka upp med en polare men han blev skadad. Sedan skulle jag åka "hem" till Uddevalla för att åka därifrån och tillbaka men det blev också strul. Det blev till att jag fick själv åka fram och tillbaka under lördagen till Göteborg. Inte för att det påverkade särskilt mycket men lite gjorde det nog det när det kommer till tiden. 

Jag satte klockan tidigt för jag hade ingen aning om när och hur jag skulle egentligen ta mig någonstans. Jag kände mig som en förskole-elev på första skoldagen. Som tur var fanns det gott om fröknar när jag väl kom till Göteborg. 

Själva körningen upp till Göteborg gick klockrent, lite trafik och fina vägar. Jag hittade fram till Åby och den parkering som rekommenderas för oss som inte hade hämtat ut startlappen ännu. 50 kronor för en heldags parkering är fullt överkomligt måste jag säga. Pendlarbussarna gick hela tiden in till Svenska Mässan och jag var där nere redan vid 11-snåret. Borde väl gått runt och tittat mer där nere än vad jag gjorde men adrenalin och rastlöshet fanns där trots att jag inte skulle ge mig av förrän vid 15.19. Började snegla på klockan och fundera på när och vad bör jag äta. Jag hade laddat men resorb i flera dagar och gjorde det även under löpdagen något som jag i efterhand är sinnesjukt nöjd med. Mat är man dock tvungen att äta. Jag har ända sedan jag spelat handboll haft svårt att äta matchdagar. Jag känner mig trög, "tung" och vill helst inte äta något. Men då jag ska springa över två mil inser jag ändå vikten av det hela. Får i mig mat runt mässan och åker upp till starten med hjälp av bussarna. 

Herregud vilket misstag! Har aldrig känt mig så rastlös som jag har gjorde när jag kom upp till Slottskogen. Att vänta i nästan tre timmar på starten var döden. Jag hann gå att kissa ut i skogen X-antal gånger och även besöka majan en gång. Solen gassade och det enda jag försökte göra var att undvika solen och vara i skuggan. Många människor i rörelse så man fick snällt försöka hitta något ställe att sitta på och titta in de olika människorna som gick runt. När man sitter där ensam och ska springa GBG-varvet för första gången och egentligen första gången jag någonsin är uppe på de distanserna går många tankar i huvudet. Ångest över att jag inte har tränat fullt ut de senaste veckorna pga resor, plugg och jobb. Ångest över gamla skador. Ångest över att människor runt omkring pratar om hur varmt det är. Men samtidigt försöker man lyssna in på tips och råd. Jag bestämde mig för att göra lite lätt uppvärmning när det återstod ca 40 minuter till starten mest för att baksidan skulle bli lite varm och lite medgörlig. Oerhört tacksam till tjejerna i Sats som stod ute i den gassande solen och körde på. Perfekt för mig och min baksida. När det var 20 minuter kvar tog jag mig bort till min startgrupp och värmen kändes påtaglig bland alla människor och ingen skugga någonstans. Grupp 18 blev framkallade och alldeles strax skulle vår grupp bli framkallade. Ska erkännas att tanken for igenom huvudet att nä, jag skiter i det här nu. En öl på avenyn hade inte varit fel men längre än en tanke blev det aldrig. Helt plötsligt var det vi som blev framkallade. 

Nu står vi där och ska strax starta SATS-personerna försöker få igång oss men jag har sinnesjukt svårt att ens få fötterna att gå framåt. Kroppen har för någon minut ingen koordinationsförmåga överhuvudtaget och jag vill egentligen bara starta och ta mig därifrån. Helt plötsligt säger de att grupp 19 ska starta och människorna börjar ta sig framåt. 

Då jag hade i bakhuvudet att jag faktiskt skulle köra bilen hem till Växjö ensam efter loppet hade jag självmant valt ett lite lägre tempo än jag hade i åtanke från början. Ok, ok, kanske baksidan var ett skäl och ett annat skäl var kanske att jag var livrädd för det för mig lite varma väder och tanken att jag bara skulle ta mig igenom det. Men starten var lugn och sansad iallafall. Jag kom in i ett gott tempo där jag kände mig stark rakt igenom. Många som jag hade talat med varnade inför första backen vid säldammen. Som tur var fanns "Skyltmannen" precis innan så man fick sig en high-five och lite energi där. Jag valde att ta en kopp vatten på varje station inte för att dricka hela men för att få i mig någon mun vatten iallafall. I efterhand känns det som ett bra val. Säldammsbacken ja, den var faktiskt inte särskilt jobbig. Dels är den väldigt tidigt och dels hade jag ett lugnt och skönt tempo. Kunde springa hela och det flöt på bra. Efter det är det ju nerförsbacke egentligen hela vägen fram till Älvsborgsbron. Inte bara är det nerförsbacke men det är gött med folk utmed banan och det känns som det är fest. Folk är glada och skriker hejande ord. Känner mig oerhört stark här och i efterhand hade jag gärna ökat tempot på den här delen lite. 

Älvsborgsbron har jag hört talas om men den var över väldigt snabbt. Det enda jag tänkte på var att fokusera på utsikten och inte att jag sprang uppför. Helt plötsligt var jag förbi mitten och nerförsbacken började igen. Första delen av hisingen är även den fantastiskt rolig. Det är platt, folk är glada och hejar på. Någongång ska jag förövrigt springa i en GAIS-tröja då det verkar vara oerhört många GAIS:are utmed banan. Jag gör vad jag tror ett misstag här dock. Strax efter 10 km har de en station som erbjuder sportdryck. Jag väljer bort sportdrycken mot vatten för jag har en liten rädsla över att magen ska protestera. Inte för att det är det enda skälet men mellan 12-15 km går jag in i någon form av löphelvete. Allt känns tungt och även om farten inte dippar känns huvudet tomt och det är långt till mål. Jag vill här också nominera Götaälvsborgsbron till Göteborgsvarvets hemskaste upplevelse. Det var här jag tog min enda egentliga gångsteg, dels var det oerhört trångt och fullt med människor dels ville inte mina ben alls vara med om detta. 

Efter Götaälvsbron finns det dock en härlig station med lite sportdryck och detta gjorde att jag fick lite ernergi inför  uppförslöpning på Avenyn. Jag har vandrat upp och ner en del på Avenyn då jag pluggat/pluggar i GBG men den har aldrig känts så lång som den gjorde igår. Som tur är det så mycket folk utmed den så man har inget val än att fortsätta ta sig framåt. Efter vändningen på Götaplatsen kändes det helt plötsligt som det är riktigt nära. 

Sista biten har jag inget direkt minne av. Jag fokuserar bara på att ta mig framåt och försöka öka farten något. Den känns relativt lättsprungen och det är egentligen bara sista backen innan bron över mot Slottskogen som jag kände att oj här blev det tungt igen. Den sista backen mot Slottskogsvallen är det bara att bita ihop i nu är man snart hemma. Öka takten sista kvarten och spurta när man är på löparbanan. 

Helt plötsligt var jag i mål. Synnerligen skum känsla, kroppen kändes bra och jag var tom i huvudet. Lycklig över att målet var i hamn, lycklig över att jag slog farsans gamla tid med 12-13 minuter, lite missnöjd att jag kanske inte tryckte på som jag hade kunnat. Men jag var i mål och överlevde. 

Efter loppet blev det lite gående, stretch och uthämtning av mina saker. Jag fick äran att duscha jäkligt kallt i en dusch som inte hade något vattentryck överhuvudtaget. Bussen tog mig tillbaka till Åby och bilen. 

Kände mig ändå oerhört fräsch i kroppen och resan hem till Växjö fick starta. 

Korta tankar

+ Alla människorna utmed banan som hejar.

+ Att jag inte sprang med hörlurar, allt man hör får man energi av. Tack till de som skrek ut mitt namn!

+ Alla andra människor som sprang.

+ Alla nedförsbackar (jag älskar er).

+ Organisationen kring GBG-varvet, med så många människor i rörelse (haha...) är det fantastiskt smidigt.

+ High-five med alla barn ger faktiskt lite extra energi.

- Götaälvsborgsbron (jag ogillar dig med hela mitt hjärta).

- De människor som man fick se utslagna kring banan, hoppas att ni har piggnat till och mår bra,

- Min orutin kring var, när och hur jag ska göra. Att vänta 3 timmar på Slottskogsvallen var inte optimalt.

Sammanfattningsvis var en fantastiskt lopp och jag kommer definitivt tillbaka nästa år och förhoppningsvis får jag med mig. Om jag inte får så får jag planera bättre så jag inte behöver tänka på att åka hem själv samma kväll.

1 kommentarer till inlägget

Raz
1977 • Katrineholm
#1
23 maj 2018 - 11:54
Heja!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.