Det finns många anledningar att springa. Tidsmål motiverar många, undertecknad inräknad. Att springa maran på under tre timmar hör nog till en av de vanligaste målsätningarna för löpare som hållt på några år. Just därför tänkte jag skriva några rader om vägen dit. Min väg. Inte för att den är särskilt speciell, tvärtom, rätt vanlig och antagligen inte helt olik din om du går i samma tankar.
Jag sprang mitt första marathon i Bordeaux 2014. Ni vet det där man klär ut sig och springer genom vingårdar. Hade sprungit några kortare lopp innan och kört ett klassiskt Szalkai-program på 20 veckor som jag följt hyfsat duktigt. Jag åkte ner själv, sprang för ett vinslott och gick i mål på 3.16h. Euforisk beslöt jag mig för att en månad senare spinga jag Göteborg marathon, bara för att det var så jäkla kul. Och visst ville jag putsa tiden. Resultatet blev ett nytt pers på 3.14h och en trasig hälsena. 8 månaders rehab och frustration. Envis träning och ett nytt pers på Nice marathon med 3.08 gav blodad tand på nytt. Trail! Det vore kul. Sju veckor hård backträning och därefter sprang jag Sandsjöbacka trail 45k på is i nya ice bug-skor. 4.20h och en påföljande knäskada. Rehab igen. Den här gången i 6 månader föjt av en rätt medioker tid på Chicgao marathon.
Du fattar. Typiska misstag man gör som nybliven ambitiös löparnörd. Överträning och dåligt med vila. Ingen tanke på återhämtningspass, styrkträning eller rörlighet. Jag lärde mig, som så många andra, den hårda vägen. I januari 2017 började jag äntligen kunna springa längre pass. Tack vare en grym sjukgymnast och alternativ träning kändes kroppen starkare än någonsin, men löpningen kändes varken lätt eller snabb. Dum som jag var hade jag redan anmält mig till Paris Marathon i maj. Ett lopp jag missat året innan på pga av, gissa vad? skada. Nu kändes det bättre och jag hade höga förhoppningar på att närma mig 3h (tittar man i träningsdagboken visar tiderna på att det var rätt mycket önsketänkande…). Nåväl, jag sprang. Väggade vid 35k. Upplevde mitt jobbigaste lopp någonsin. Gick återigen i mål på 3.15 nånting. Svimmade i taxin på vägen hem från loppet. Ridå.
Fick tips om en löparcoach. Har spungit sporadiskt några år med IF Linnéa och kört diverse program. Men det här visade sig vara något annat. Vi hade en öppen dialog om min målsättning, tider, intressanta lopp, antal dagar jag hade tid att springa, yoga, styrketräning etc. Det slutgiltiga målet fick bli Frankfurt marathon 2017 i slutet på oktober. Sub 3. Jag fick ett program på 3 veckor. Loggade allt med min Garmin-kocka, sprang med pulsband och fick feedback direkt på appen eller via mail. Gjorde några testlopp, däribland tusingar, för att se var jag låg. Allt det här påminde om träningsprogram jag följt tidigare. Den stora skillnaden feedback och motivation, men också passens utformning. Distanspassen, till exempel, skulle gå riktigt långsamt och låg alltid efter ett tufft intervallpass. Allt för att återhämtningens skull. Fokus var 2-3 nyckelpass som ofta kretsade king fart. Intervaller, ofta distanser runt 1k eller kortare. Tufft men aldrig över gränsen. Långpassen gick aldrig över 30k och var ofta progressiva, en annan skilland mot tidigare lunk (ex. börja i 5.45, avsluta i 4.20), eller med insprängda fartpass (kolla min träningsdagbok för typer av pass).
Från maj till slutet på oktober sprang jag enligt det här, för mig geniala, uppplägget. Fem dagar i veckan, mer eller mindre. Distanspassen ofta på morgonen innan barnen vaknade. Intervallpass på lunch eller kväll. Veckorna landade mellan 6-10 mil per vecka, oftast runt sju. Mina träningstider på intervaller och snabbdistanser rörde sig snabbt uppåt vilket gav en skjuts till självförtoendet och ett sug på att springa lopp. Eftersom jag gillar att tävla fick jag in tre halvmaror och tre millopp under den här perioden som en del av den långsiktiga träningen. Jag persade också rätt ordentligt på både milen (37.58, Söder Runt) och på halvmaran (1.25.20 Sthlm Halvmarathon).
I helgen var det dags för Frankfurt marathon. Jag var i mitt livs form och mina förberedelser kunde inte bli bättre. Jag åkte ner med två vänner. Båda snäppet snabbare än mig och viktiga inspiratörer. Jag fick sms från min "coach" som sa: "Jobbet är gjort, ha kul nu". Och det hade jag. Jag höll mig till planen att dra i handbromsen första milen. Därefter lättade jag och sprang ut på pigga ben och gjorde första halvan på 1.27.37. Gjorde sällskap med Magnus Rydén (Linnéa) frå 20-25k. Han sa åt mig att räkna varje kilometer under 4.12" som en liten seger. Sekunder man har igen senare. Han såg stark ut och körde på. Kände mig också stark. Drack vatten, tog två gels, kissade. Hade en fin och jämn resa fram till 35k då jag började sacka efter. Demoner och hjänspöken, men de fick ge sig, trots att jag blev ikappsprungen av 2.59-ballongen vid 41k och fick lite panik. Tog ut mig totalt och spurtade sista biten in på röda mattan. Underbar känsla att lägga sig ner på golvet på andra sidan mållinjen och inse att jag inte bara fixat sub 3 utan också grejat kvaltiden till New York för min åldersgrupp. 2.57.36! Mitt 6e marathon och så jäkla glad.
Det finns såklart ingen genväg till att bli snabbare än att träna dedikerat. Ingen nyhet heller kanske men jag är rätt övertygad om att det finns metoder som både underlättar och minskar skaderisken, vilket ökar chanserna att utvecklas. Hoppas det här kan vara hjälp till dig som funderar på att komma vidare med din löpning, oavsett vilken tid du siktar på.
Bästa hälsnngar
Alf
