CCC - 2017

Nästan en vecka har gått sedan jag sprang CCC (Courmayeur - Champex - Chamonix) nere i alperna och många tankar, frågor och reflektioner har passerat ens skalle. Har försökt summera resan och loppet nedan med lite bilder.

 

Inför:

CCC är en av fem större lopp som går under UTMB veckan där man ska avverka ~101 km och +6100 hm. Just distansen oroade mig inte men att springa upp och ner på dessa berg gjorde (no shit). Närmast “berg” man har här hemma är ju Hilleshög eller Kullaberg. Jag hade även köpt stavar som jag förstod skulle avlasta benen men fick bara till två träningspass med dessa. Träningen inför har inte heller den varit optimal, med mycket sjukdom och brist på långpass. Det var kanske inte heller helt optimalt att ha en veckas all-inclusive semester på Mallorca veckan innan, men som familjefar och småbarn får man helt enkelt “ställa upp” ;) Jag fick helt enkelt förlita mig mest på min envishet och pannben. Jag visste att jag nog skulle vara “ok” uppför men förmodligen “värdelös” utför.

Jag flög ner dagen innan med Oskar och Jens och mötte upp Martin och Krister i Chamonix. Det regnade mycket och temperaturen hade rasat sedan dagen innan. Inte en enda alptopp kunde jag se på hela resan ner. Dessa herrar skulle supporta Martin som skulle springa UTMB (171km +10k hm) och jag fick lov att bo med dom. Ett kanongäng och verkligen skönt att inte vara själv varken dagen innan eller efter.

Snabbt packade jag upp min väska och ner med all obligatorisk utrustning i ryggan för att sedan gå ner i byn och registrera mig samt hämta min bib. Väl nere i någon sporthall kollade dom igenom ens utrustning så den höll måttet med fokus på ens regnjacka/byxa plus ett par andra saker ur den obligatoriska utrustningslistan. Man kan lugnt säga att dom tog säkerhet på största allvar så att ingen ska fara illa uppe i bergen.

Väl ute strövade jag runt i alla utställningsbås och stugor där lopp efter lopp försökte ragga anmälningar eller alla skor/klädmärken som visade upp sin senaste kollektion. Man inser hur gigantiskt och kommersiellt UTMB har blivit och det är ett mecka för ultralöpare. Sedan gick jag hem, käkade med gänget, slappade och gick och la mig.


Race day!

Jag sov mycket bättre än väntat och vaknade någon minut innan alarmet som var satt på 06:00. Tryckte i mig lite yoggi, banan och ett par mackor. Gick ner med Jens och Oskar till bussen som skulle köras oss till Courmayeur där starten gick 09:00. Hamnade bredvid en kille som precis hade tränat 6 veckor på hög höjd i norra Spanien så min träningsmängd och förberedelse kändes ju sådär..Väl framme gick jag raskt till startfållan och inväntade start. Det var även här dom informerade oss att det skulle bli kallt uppe på bergen med massor av regn/snö och att rutten blivit justerad. Den blev 8 km längre men med en “lättare” stigning innan Chamonix.

Massor av folk och alla är glada, vänliga och vips så var vi igång!

Martin tipsade mig att trycka ifrån i starten för att undvika trängsel inför första stigningen som skulle vara trång och det gjorde jag. Tyvärr gjorde alla andra det med, och efter ett par kilometer kände jag mig helt färdig! Det var INGEN som började gå och alla tittade på varandra tills någon till slut kastade in handduken och vips så blev det en dominoeffekt av det hela. Komiskt!

Jag kom in i ett bra flow och kände mig stark hela första stigningen. Utsikten var SJUKT.JÄVLA.MÄKTIGT. Jag som knappt varit i alperna i hela mitt liv. Tog lite bilder och fortsatte raskt vidare. Alla mil i Italien var underbara med klockrent väder, hyfsat lättlöpt och bra stämning. Och så här höll det på i ca 8-9h. Upp. Ner. Upp. Ner. Upp. Upp. Upp. Ner. Ner. Neeeeer. Tog lite placeringar upp och släppte snällt förbi på vägen ner.

Väl inne i Schweiz började det regna (i måååånga timmar) men det störde mig inget nämnvärt då och jag sprang på fina stigar och mindre landsvägar samtidigt som jag njöt och var allmänt positiv. Genom en massa mysiga alpbyar där lokalbefolkningen hejade på varenda löpare. Jag försökte highfiva alla barn längs med vägen. Något som verkligen ger mig energi då man reflekterar över sina egna barn och familj där hemma som hejar på en och hur bra man har det.

Låg bra på det tidsmässigt och hade 6h+ tillgodo på reptiderna. Sen….. Någonstans strax efter stigningen vid Champex-Lac (55 km in) inser jag att dessa berg var BETYDLIGT lerigare och jag tappade nästan allt fotfäste. DIPP mentalt. Uppför gick OK men utför gick det helt enkelt inte att springa, eller rättare sagt jag vågade inte. Brant och tekniskt var det utför och med ett par hundra löpare innan mig var stigarna hala, blöta och väldigt leriga. Det kändes som det gick fortare uppför än utför och jag tappade massor med tid framöver i just detta. Även om jag gick ramlade jag om och om igen och hade nog tur jag inte stukade någon fot eller skadade något knä. Jag hade ju egentligen bara ett mål och det var att ta sig i mål. Så mer eller mindre gick jag sista 45 km i mål. Tiderna vid stoppen blev längre och började verkligen få kämpa för att ta mig vidare.

Jag började även känna en viss illamående och vid Vallorcine kräktes jag. Insåg att jag var helt uttorkad och hade slarvat med drickan och till viss del maten. Fick sätta här ett bra tag för att fylla på samt att få i mig någon fasta föda. Dessa franska ostar och korv gick inte ner i min mage inte..

Jag lyckades bryta min ena stav i näst sista stigningen, fick strul med min pannlampa samt blixtlåset på min rygga hade öppnats så jag hade ett par saker som hade ramlat ut. Tack och lov hade löpare bakom mig fångat upp dessa och hjälpte mig få ner det igen. Fick känning i hälsenan och höften (alla har ont på dessa lopp). Det kan tyckas som småsaker, men just där och då kändes det som om hela världen orättvist motarbetade mig. Det var bara att plocka fram mer pannben och sätta höger fot framför vänster fot..

Sista stigningen var 18 km lång och i särklass den värsta, den tog fan aldrig slut. Väl uppe på toppen efter många timmar grät jag en skvätt för jag insåg att jag skulle klara det. Nu skulle jag bara ner från berget och 9 km senare sprang man i mål!  Resan tog strax över 22h och jag var sjukt nöjd.

 

Post-race:

 

Däckade rätt hårt men vaknade upp någon timme efteråt. Slappade nästan hela dagen. Blev på kvällen upphämtad av Oskar för att hjälpa till att peppa Martin som hade det riktigt tufft där ute. Han fick tyvärr bryta men tog ett helt korrekt beslut då hans kropp sa ifrån på ett tydligt sätt. Yr, uttorkad hostig etc. är tillräckliga signaler för att kliva åt sidan. All kudos till honom! Han är en grym löpare, och känner jag honom rätt står han snart vid startlinjen igen, starkare än någonsin.

Det som funkade bäst var överlägset stigningarna och generell benstyrka.

Det som funkade sämst var skoval(?) och utförslöp. På det måste jag öva betydligt mer på att få i mig rätt mängd vätska och energi.

Nu är det framåtblickar som gäller. Kullamannen Ultra är nästa man ut.

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.