Fit-Eva

Race Report Rockman Swimrun 2016


Alla historier börjar någonstans och min historia om Rockman Swimrun började ju förra året. Läs gärna mitt inlägg om förra årets race HÄR för att inse galenheten i att köra i år igen...

Årets lopp var tänkt att jag skulle köra med min väninna Anna Wretling men andra saker kom emellan (så som en Ironman) så jag började leta efter andra lagkamrater. Efter en del fram och tillbaka så teamade jag ihop med Elin Lilja som oxå stod utan partner i sitt damlag. Sagt och gjort så bildade vi TEAM POWERWOMAN. Stort tack för sponsring och stöd PW!

Den "överblivna" lagplatsen lyckades jag sälja till ett utländskt damlag och jag kommer återkomma till det.

På fredagen åkte Elin och jag upp och såklart i ett litet propellerplan via Oslo: 


Elin vet att jag älskar persilja och hennes signum är leopatdmönster (hon har tex alltid med sig en leopardmönstrad rullväska på tävlingar). Och för att vi skulle ladda bra så var den "spetsad" med Resorb;


Pre-race dinner på Hotell Victoria i Stavanger precis som förra året och de hade tagit till sig av saker från förra årets lopp. Bla att det nu i år skulle stå en funktionär och visa när man skulle ta höger där Bjarne Koning och jag så snöpligt sprang fel förra året: 


De tog även upp hypotermi för att alla skulle vara uppmärksamma på detta och sin teampartner (och sig själv) under loppet. Vattentemperaturerna var högre i år men ändå ganska kallt. Fjorden 13-14 grader och fjällsjöar 12-14 grader. 

Dessutom berättade de om att det regnat väldigt kraftigt sista tiden så alla vattendrag längs banan var överfulla och bildade på vissa ställen vattenfall. Den stora mängden regn hade gjort banan väldigt blöt och på vissa ställen pratades det om "knee high in water". Elin och jag lyssnade väl med halva örat och trodde att de bara menade första stigningen efter första simmet. Ojojojojoj, vad fel vi tänkte där. Det skulle senare visa sig vara mer eller mindre hela banan som var dränkt. Full av lera, vatten och VÄLDIGT hala partier, Återkommer till det...

Efter dinner och meeting stack vi upp på rummet och tog det lugnt och gjorde brandmannen = lägger ut sin utrustning som en gubbe för att se att man har med allt och bara kan dra på sig allt när man går upp i ottan. 

04;30 ringde klockan och vi stack ned till frukost. Elin tvingade i sig en del men jag fick knappt i mig något. Jag har väldigt svårt att äta så tidigt. Dock hade vi laddat bra med mat dagen innan så jag var inte orolig. 

Strax efter 06:15 gick färjan mot Fantahåla där starten går och vi tog den förskräckta selfie på oss: 


Visst ser jag sugen ut på att kasta mig i fjorden igen? 

Ny startprocedur för i år var att man skulle starta från färjan och inte alla ligga i vattnet och invänta starten. Hoppa i lag efter lag efter att starttutan gått och placera sig snabba först och långsammare efter. Ja, vem är snabb och vem är långsam? Vi ställde oss i alla fall ganska långt fram för att slippa alltför många i vattnet innan oss. 

Åsså går starttutan från båda färjorna (ja i år två båtar) men vår färja har inte stannat. Första laget på vår båt hoppar i och jag nästan skriker rakt ut då jag ser framför mig hur de blir överkörda! Som tur är är detta lag duktiga simmare och hinner ta några armtag så att de inte hamnar under båten. Detta är min absoluta skräck när jag simmar open water; att bli överkörd och mosad av en propeller. 

Vi hoppar i och det är bestämt att Elin drar först då hon har mer vana av simstarter och mycket folk då hon kör triatlon. Hon vevar på bra och vi rundar bojen inne i viken innan vi viker av längs bergsväggen. Jag ligger och puttar bort folks paddlar och hindrar folk från att simma över vår lina. Känner hur det bränner till runt hakan och läpparna och ser en manetjävel! WTF? Visste inte att de gick så långt in i fjorden! Kanske var det så att de maneter jag såg förra året kanske verkligen var där och inte bara var en synvilla? Kände sedan av detta sting hela dagen...

Vi byter av och jag ligger först och sen byter vi av igen. Vi är lika starka i simmet och detta var vår taktik bestämd sen innan att genom hela loppet dela de längre för att inte frysa röven av oss. 

Vi kommer upp från första simmet och springer eller mindre upp i ett vattenfall. Det är kallt fjäll- regnvatten och man slutar känna sina fötter. Vi GÅR upp och precis som förra året får man känslan av att trilla bakåt pga det första kalla simmet och den enorma stigningen. Det är svårt att springa när det sen planar ut då det är så blött och man går ned sig mer eller mindre hela tiden upptill knäna. Detta skulle sen visa sig gälla nästan hela dagen, hahaha. Men det visste vi inte då. 

Det är tre sim över fjällsjön Revsvattnet innan man når Preikestolshytta som är första cut-off. På tredje simmet springa ca 15 lag fel inklusive oss som följde med och vi måste springa tillbaka ca 400 meter innan vi kan gå i rätt på sista simmet i Revsvattnet. 

Vi kommer till Preikestolshytta som är startpunkten där turister startar sin vandring upp till Preikestolen. Vi påminner varandra om att äta och dricka och påbörjar den ca 4k långa stigningen upp till Preikestolen. Vi går och springer om vartannat och det känns bra. 

Vi når Preikestolen och där står en fotograf och tar teambild på dem som vill (får lov att återkomma med den). Stannar och super in den enormt vackra utsikten och sen pinnar vi vidare. 

Kommer ned till högersvängen som Bjarne och jag missade förra året där det i år var bra skyltat inklusive en funktionär som stod på en hög sten och pekade, Åsså påbörjar vi den långa och väldigt utmanande delen att ta oss till Brattli. På denna sträckan som är ca 10k så springer man på en vandringsled som går upp och ned längs berget. Förra året var det torrt men i år är det blött, blött och blött. Det suger i benen att gå ned sig i leran och försöka att inte halka på hala stora och små stenar. Vi tuggar oss fram i väldigt låg fart där vi både passerar lag, blir passerade och slår följe med andra lag. Ett kortare fjällsim på starx över 200m på mitten av denna sträcka. Det är mäktiga vyer ned mot fjorden, fjällandskapet och höjderna upp och ned. Dock är det väldigt uttröttande för benen. Mycket, mycket jobbigare än förra året. När stigningen ned till Brattli vid fjorden börjar så är det så halt och lerigt att jag ibland bara vill ge upp. En gång fastnar jag i en lerpöl och trillar rätt ned och springer därefter runt som en lermänniska ett bra tag. 

Som tur är så är det inte så varmt, faktiskt nästan lite för kallt då det börjar blåsa och regna. 

Vi halkar oss ned till Brattli (för karta för att förstå mer så kolla HÄR) och förbereder oss för fjordsimmet längs med "berget". Det var här Bjarne och jag förra året hade vårt första möte med nedkylning och jag känner en viss skräck gro men säger inget till Elin. 

Elin börjar dra och efter tag drar jag i linan och vi byter för jag börjar frysa. Inte som förra året men vill inte bli för kall. Vi byter av varandra tills Elin får dra sista biten då jag håller på att tappa badmössan (när jag kommer upp sitter den som en topp uppe på hjässan). Vi hamnar kanske lite väl långt ut då en båt kommer upp bredvid oss och markerar. 

Jag får kramp insida lår när jag drar mig upp via linorna som sitter där som hjälp men det släpper när jag väl kommit upp. Vi är båda kalla men det går absolut inte att jämföra med förra året. 

Vi tuggar vidare på Seaside Sprint som nu alla vet inte är en sprint utan en 2 k sträcka längs klipporna längs vattnet där det sitter kedjor på vissa ställen så att man inte ska dratta ned i fjorden. Det är så halt att vi nästan tar oss fram i snigelfart. Vi "harar" väl lite. Vill inte skada oss utan vill genomföra loppet och vid det här laget vet vi att flera damlag passerat oss så någon chans på pallen var inte aktuell. Elin ska dessutom köra Ironman Kalmar om två veckor... 

Efter "Sprinten" kommer Sunshine hill. En lång stigning på asfalt. Tyckte redan förra året att banläggaren måste ju skrattat gott när han lade banan. Tänk er att när man äntligen kan springa så är det på en sträcka som går upp, upp, upp och upp. Här är vi precis som Bjarne och jag så trötta i benen att vi varvar gång med löpning. 

Upp kommer vi i alla fall och når den nyinsatta energistationen uppe vid en bondgård innan ånyo ska ta sig ned till fjorden via en en brant och passera fjorden till andra sidan. 

Här serveras det nygräddade våfflor med sylt och Red Bull att dricka och vi stannar och äter och dricker så att vi har energi till det långa simmet över. 

Sen tar vi oss ned via det enormt branta stenröset och Elin säger att hon inte se en stenjävel mer i hela sitt liv och jag håller med. Sen säger vi att vi får skylla oss själva som gör ROCKMAN, hahaha. 

Så kommer vi ned till Kåsaklubbens lilla stuga och får vår swimsafer och hoppar i. Vi har då sett att det blåser från höger och bestämmer oss för att sikta lite till höger om den stora vita byggnaden vid Flörli dit vi ska. 

Elin börjar och efter ett tag tar jag över. Nu när vi kommit ut en bit märker vi att det blåser mer. Ingen av oss är särskilt stor och vi ligger och rullar i vågorna som kommer från höger. Det är detta som är värst för mig och jag känner hur sjösjukan kommer. Stannar och låter Elin ta över. Så går det någon minut och jag kräks. Och igen och så en gång till. Det går inte att stoppa. Mår lite bättre men hoppas på att Elin orkar fortsätta dra för det är inte kul att dra när man är sjösjuk. 

Vi hamnar mer och mer åt höger och jag fattar att vi hamnat i strömmen vi förra året såg flera andra lag hamna i. Tittar upp och det där jävla huset kommer inte närmare utan vi hamnar bara mer och mer åt höger. Undrar om Elin tänker på vågorna då hon vet att det är min "weak spot" som simmare. Hon måste nog fatta då jag inte rycker i linan för att byta. 

Nu börjar jag bli riktigt kall. Inte alls som förra året men en bra bit på väg. Jag ser hur Elin kämpar, hon är så himla stark den lilla tjejen. Jag känner mig mest som en dragg som ligger där bak och mår dåligt. 

Till slut kommer vi fram. Elin skyndar sig upp och jag får hjälp av en funktionär. Vi får i oss energi och jag försöker att avdramatisera mitt illamående. Jag vet ju att det går över och jag vill inte att vi står still för det blir vi inte varmare av så vi stegar bort mot Flörlis 4444 trappsteg upp mot fjället. Vi har då blivit informerade om att vi i år inte heller får köra Dragon´s neck som är en bergskam man ska ta sig fram över väl uppe på fjället med två kortare tillhörande sim. Förra året plockades detta bort då snön låg kvar och temperaturen i den sjön låg på 6 grader. I år plockades den bort pga vädret. Det var kallt, regnade och blåste där uppe så det ansågs en säkerhetsrisk att ta sig an den. Hoppas att vädret någon gång tillåter att man får köra denna del av banan för det ser mäktigt men svårt ut (man passerar det uppe på fjället på håll). 

Vi tuggar på i trappan. Elin får en himla energi och pinnar på som en iller. Jag är glad att jag inte stannar en enda gång och på vissa delar får vi sällskap av lag som stannat för att vila och sen hakar på oss. 

Mycket lättare resa upp än förra året även om det är VÄLDIGT jobbigt att ta sig denna långa trappa som är ca 1700m lång med en stigning på ca 750 meter. Trappan är renoverad. Steg är utbytta jämfört med förra året och jag klarar faktiskt av att stanna och vända mig om och titta på den enormt vackra utsikten. 

Ett kort fjällsjösim mer eller mindre direkt man kommer upp och den sjön är kall men helt klart och djup. Elin är pigg och drar mig. 

Sen ca 2k över det hala berget innan vi når en grusväg som de i år fixat så att det ligger mer smågrus vs förra året då det var större grus som var jobbigt att springa på. Vi släpper på även om låren nu är extremt "rökta". Kommer ut sista biten på fjället och Elin säger att det ser ut som svenska fjällen med den låga vegetationen. Här står vi faktiskt på bra men blir ändå omsprungna av några lokala norska bergsgetter, hahahaha. 

Sista partiet ned till fjoden igen med en negativ drop på 810 meter är FRUKTANSVÄRD för benen. Och såklart är det blött och lerigt här med. 

Sista serpentinen innan vi når mål och det känns precis som förra året helt overkligt att vi tagit oss i mål. 

Vi har inte haft med oss någon klocka och har ingen aning om vår tid eller placering. Strax över 10 timmar har vi hållit på, dvs ungefär samma som förra året när Bjarne och jag sprang fel men då det var betydligt lättare att ta sig fram i terrängen då det var torrt. 

Vi kommer på sjätteplats i damklassen och 38:a totalt. Det var 70 lag som startar och det är 61 lag som går i mål. 

Vi är grymt nöjda och trots att vi förbannar banan så ser vi även de positiva sakerna. Vi var bra på simmet så hade det varit lite mer sim så hade vi nog kunnat plocka några placeringar. Vi är inte vana vid sådan här svår terräng. Vi är duktiga terränglöpare båda två men inte på sådan här extremt teknisk terräng och speciellt inte när det är så blött. Det spelar ingen roll hur mycket jag än skulle förklara för man måste varit där för förstå. 

Så här glada är vi efter målgång: 


Fjord- och fjällandskapet är så mäktigt. När vi sen lämnar Flörli för att återvända till Stavanger står Elin och jag ute på däck och tar kort och tar in vad det är vi gjort och vart vi varit: 


Ser ni den lilla fyrkantiga klippan där uppe? Det är Preikestolen sedd nedifrån fjorden: 


Så här kan det se ut när man korsar fjorden (foto Matti Rapila Andersson): 


Och så här brant är det på många ställen: 


Och så här trött och sliten ser jag ut när jag närmar mig toppen på de 4444 trappstegen på världens längsta trätrappa (Foto Jonas Demnert): 


På vägen tillbaka pratar vi med Tom Remman som med sin teammate kom tvåa i herrklassen. Tom har gjort extremtriatlonloppet Norseman 10 (?) gånger på rekordtider och han säger: 

"Alla som anmäler sig till detta lopp måste ha "ballar" för det är inget lätt lopp. Och alla som går i mål är heroes." Tack för de orden Tom och grattis till er placering. Så det är med stolthet jag bär denna tröjan: 


Tack Rockman Swimrun för bra arr och tack alla snälla och glada funktionärer. 

Tack alla glada medtävlare, ingen nämnd och ingen glömd. 

Tack Anna Wretling för ditt stöd och sponsring. 

Och sist men inte minst tack ELIN! Tack för att du ville dela detta med mig. Du är en fantastisk person på alla sätt och en grym teammate - stort lycka till i Kalmar! 

Och ja, hur gick det för den där lagplatsen som såldes? Jo, de vann damklassen. Grattis säger vi till dem och alla andra, både pristagare men faktiskt alla som tog sig i mål. 

Nu väntar vila och semester på sydligare breddgrader för swimruntanten. 

/Eva 

P.S. För fler enormt vackra bilder kolla in Rockman Swimrun på Facebook, Instagram och deras hemsida. 










2 kommentarer till inlägget

Magnus Reimer
1965 • Kristianstad
#1
10 augusti 2016 - 08:29
Du är ju galet klok Eva som väljer denna utmaningen i år igen och ni är ju riktiga heroes som fullföljde och kämpade hela racet till mål, tack för spännande läsning och önskar en skön semester söderut :-)
1971 • Göteborg
#2
11 augusti 2016 - 08:54
Tack Magnus!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.