Den 16 december 2020 lanserade vi en ny design och ett helt nytt upplägg på våra sajter.
Det innebär att alla funktioner från Skid, Tri, Cykl och Svettig nu ryms här på Jogg. Läs mer här!

Race report - DNF på BUM 87 km

Med några dagars distans till Borås Ultramarathon 87 km så är jag ändå rätt nöjd. Har nog äntligen lärt mig att om jag ska springa lopp på lite smågalna distanser så kanske jag borde träna på lite smågalna distanser... Lite konstigt att jag inte har fattat det tidigare men jag kanske är lite naiv. Längsta passet i år var 2h40min och att bli pappa knappt 4 veckor innan ett sånt här lopp kanske inte är helt hundra om man bara ser till prestationen med tanke på sömnbrist och brist på träningsmotivation. Att bli pappa till vår fantastiskt fina dotter Ester är det finaste som hänt och långt mycket viktigare än löpning. Att Ester skulle komma den här tiden är också anledningen att jag anmälde mig till BUM istället för att försöka förbättra min tid på Hallands Ultra från förra året som jag hellre hade sprungit. Det kändes som ett för stort projekt att åka till Halmstad tyvärr.

 

Mina föräldrar var på besök för att träffa deras nyaste barnbarn och även kunna hjälpa lite med skjuts och hämtning. Inför loppet hade jag beställt sportdryck och bars från Umara sport och tänkt till lite innan hur mycket energi jag skulle inta under loppet. Det där med att testa sportdryck innan lopp är bara för mesar, typ... Jag hade i alla fall blandat Umara Sport relativt starkt i halvlitersflaskor (2 skopor per halvliter) som jag hade med mig samt U-bars. Tanken var att dricka en flaska sportdryck och en bar varje tvåtimmarsperiod. Jag hade också med mig två st gel att ta ifall jag kände någon energidipp.

 

I Skatås var stämningen på topp, så även hos mig. Kände mig peppad även om jag lite osäker på många saker, om fötterna skulle hålla från blåsor och om benen skulle tåla så lång tids arbete osv. Jag hade i alla fall bestämt mig för att köra i mina Inov-8 Trailroc 245 som jag tycker är så sköna i skogen och aldrig haft problem med blåsor i. Jag vet också att jag trivs i dem på hårdare underlag.

 

 

När väl starten går så hamnar jag ganska långt fram i fältet vilket jag ska försöka undvika om jag ställer mig på startlinjen igen. Jag kände mig pigg och tänkte inte så mycket på hur fort det gick förrän efter några km då jag började inse att det kanske gick lite i snabbaste laget för att orka en hel dag. Terrängen på Vildmarksleden är bitvis rätt tuff.

Första milen passerades på 65 min vilket är rätt snabbt i den terrängen men samtidigt var det svårt att ta det lugnare eftersom jag kände mig så pigg. Vid första kontrollen i Härkeshult väntade Anna-Maria och Ester samt min pappa. De hade med sig påfyllningsflaskor av sportdryck samt extraskor ifall jag ville byta. Med tanke på att det var så torrt ute i skogen hade jag i princip klarat mig torrskodd vilket var skönt men jag bytte ändå strumpor för att minimera risken för blåsor. Jag tog något längre tid på mig på kontrollen jämfört med resten av gänget jag hade sällskap med så jag blev ganska ensam efter kontrollen vilket gjorde att jag trodde att tempot skulle minska något men inte så mycket som jag kanske hade behövt.

 

Andra milen tog precis 70 min vilket är lite vettigare tempo för mig. Efter Härkeshult kommer en sträcka som jag tycker är rätt tråkig, relativt lång sträcka på en grusväg som jag springer på en hel del. Visserligen är det bara 2 km men jag tycker det känns längre. Strax före Härskogen kom jag ikapp den första 100 miles-löparen. Han verkade överlycklig över att de hade bättre väder än förra året...

Jag hade missat att de tagit bort kontrollen i Härskogen sedan för två år sedan när jag sprang senast. Tur att jag inte hade planerat efter att det fanns en kontroll där. Första gången jag verkligen reflekterade över tid och hur mycket fortare det hade gått jämfört med för två år sedan var efter tre mil som passerades på 3:24 vilket är ett bra tempo för mig i den här terrängen. Samtidigt så kände jag mig så otroligt pigg. Visst, benen började kännas lite slitna men inte alls som förra gången.

Men, så när man kommer ut på grusvägarna vid 34-35 km började knäna göra lite ont. Jag som aldrig brukar ha känning i knäna blir lite orolig. Det kändes bra att promenera men så fort jag tog några löpsteg så börjar det kännas, ilande tryck både ovanför och under knäna. Börjar fundera hur det här egentligen ska gå, samtidigt så känner jag mig så fylld av energi och magen har inte en tendens till att bråka med mig.

När jag kommer ut på asfalten i Hindås tänker jag att jag ska hålla mig joggandes ända till uppförsbacken upp till Hindåsgården och se hur det känns. Det kändes inte jättebra men det gick ändå så jag hade bestämt mig innan jag kom till kontrollen att ta det lugnt på kontrollen, sitta ner och vila lite med Anna-Maria, Ester, mamma och pappa och deras hund. Jag var framme i Hindås ca 24 min snabbare än för två år sedan.

Efter ca 15 min paus med vattenpåfyllning, lite coca cola, ett ägg och strumpbyte så gav jag mig iväg igen och det kändes väl ganska bra till en början men efter någon km började knäna kännas igen och jag började inse att jag inte skulle ta mig i mål i år heller. Vid ca 46 km så ringde jag pappa och sade att han skulle plocka upp mig vid en av våra checkpoints vid passagen vid Hulta GK efter ca 52 km. Han snokade reda på mig lite innan med hjälp av GPS-delning jag gjorde. Men då blev jag lite kinkig och kände att jag måste väl åtminstone kunna ta mig 50 km i alla fall så han fick snällt vänta och agera följebil på grusvägarna. När klockan precis slog över på 50 km stannade jag och blev upphämtad...

 

Slutsatser

Som sagt, jag måste nog lära kroppen springa längre om jag ska klara av såna här strapatser. Jag tror ärligt talat inte att ett lugnare tempo hade fått mig att klara loppet i år. Däremot kanske mina älskade terräng-skor var en bidragande faktor till att knäna tog stryk. Jag är i alla fall väldigt glad att sportdrycken och barsen från Umara fungerade så otroligt bra och att jag mådde så otroligt bra hela loppet. Känslan var att jag hade kunnat promenera till Borås men det kändes inte så lockande. Nåja, det kommer alltid nya lopp säger min svärfar när det går dåligt på travet. Samma borde gälla här...

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.