Mot nya PB

Det finns inga genvägar!

Det var längesen det kom ett inlägg från mig. Att det har varit en seg period med löpningen är inget att skylla på, men det har verkligen inte funnits något intressant att skriva. Det har varit några kämpiga veckor där kroppen inte alls har velat springa och motivationen och glädjen till löpningen har varit låg.

Jag har inte satt mig i soffan och rullat tummarna och väntat på att det ska lossna utan jag har verkligen kämpat på. Det jag har ändrat lite är just kvalitetspassen som inte varit lika frekventa som vanligt. Jag har gått lite mer på känsla och mestadels kört det jag varit sugen på. De flesta passen har jag kunnat genomföra, men jag har även kommit i dippar där jag mitt under mina löprundor börjat gråta, börjat gå och vändt hem. Jag orkade inte... Det fanns ingen del av mig som kunde få mig på andra tankar. Jag har tom drömt om att jag startat lopp men inte kunnat fullfölja.

Som ni kan läsa och förstå har min hjärna spökat en del, men jag kämpade verkligen för att motverka alla dumma tankar och inte släppa in alla hjärnspöken, men det är lättare sagt än gjort.

I söndags var det dags för Helsingborgs terränglopp. Ett lopp som för första gången skulle ingå i Skånes Grand Prix. Det var alltså final i serien i söndags så trots en mindre bra känsla hade jag inte mycket val än att springa. Jag trodde det var 8 km som gällde för tävlingsklassen men det visade sig "bara" vara 4 km. När jag fick reda på det var det med blandade känslor. I vanliga fall hade det inte direkt gynnat mig. Nu kände jag mer att jag kunde ställa mig på startlinjen helt utan krav eller förväntningar vilket jag behövde. Det var inte min distans men samtidigt kändes det skönt att springa just den distansen. Jag har inget att gå på och hjärnspöken skulle förhoppningvis inte hinna visa sig innan jag sprungit i mål.

Nu låter det som jag nästan givit upp innan jag startade, men absolut inte. Jag var taggad att göra ett så bra lopp som möjligt. Jag ville springa snabbt och jag vet också att någon gång måste det lossna igen. Jag fick oerhört mycket pepp från familjen och vänner vilket såklart betydde väldigt mycket. 

Startskottet gick och banan inleddes med en backe. Jag kände redan där att benen kändes över förväntan. Jag fortsatte trycka. Banans första kilometer är lite knixig men relativt lätt. 3.30 på första kilometern och jag låg trea, precis bakom en annan tjej från klubben. Det gick lätt och jag hade full koll på vad jag gjorde. Två av mina största konkurrenter som brukar slå mig låg bakom. Benen fortsatte svara och jag gled igenom skogen och närmade mig kilometer 2. Där stod alla och hejade och jag fick extra energi! Backen som avslutar kilometer 2 brukar kännas jobbig men inte ens den knäckte mig.  Bara halva loppet kvar. Jag låg tvåa men reste av gänget låg inte långt bakom. Kilometer 3 flöt på väldigt bra och jag hade utökat mitt avstånd till trean. Sista kilometern är väldigt jobbig men med tanke på hur jag kände mig visste jag att detta skulle gå vägen. Det fanns ingen som skulle kunna ta ifrån mig andraplatsen i det läget. Jag sprang in som andra tjej på tiden 14,46. Jag var så himla glad. Det kändes verkligen som en seger för mig. Dels känslan men också att jag fick bekräftat att jag kan slå de personer som oftast slår mig.

Det var stor skillnad på min motivation och vilja. Som jag skrev kunde jag känna att benen kändes bra redan efter några hundra meter. Jag kände hur viljan och revanchlusten kom fram.

Jag hoppas detta åtmistone kan vara början på vändningen för mig. Det är fortfarande så att vissa träningspass går bra och andra mindre bra. Nu gäller det bara att fokusera och kämpa. Jag vet att det är vanligt att komma i svackor och det är ingen katastrof, men så otroligt frusterande. Jag vet att jag kommer komma ur det helt men nu är jag åtmintone på god väg. Jag har ställt mig frågan: Varför gör jag det här? För att jag älskar det och för att jag vill uppnå bättre resultat. Jag tycker att det räcker som svar. Den stora skillnaden som jag kände efter i sändags var framförallt att viljan och glädjen kommit tillbaka mer. Jag kommer försöka mig på en revanch på både 10 km och halvmaraton innan jag tar säsongvila. Det finns inga genvägar!

2 kommentarer till inlägget

1969 • Helsingborg
#1
21 oktober 2015 - 17:06
Använde du min suddiga bild. Du är väl iof den enda på bilden som nästan är i fokus :) Du är grym Anna! Fortsätt kämpa så får du en ännu bättre säsong nästa år.
Anna Bjurman
1988 • Helsingborg
#2
22 oktober 2015 - 20:45
Haha ja jag lånade den :p fast den va lite suddig va det något jag gillade :) tack! Jag hoppas jag kan få en lika bra avslutning som snart på det här året innan säsongsvilan :)
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.