Om att inte kunna hålla igen...

Ja, nu fick jag börja löpträna igen. Som träningsnarkoman kanske inte det bästa är att inleda löparrehaben med att ställa upp i ett 2,5 km gruvlopp ("När du nu börjar springa igen, så gäller 5 min gå, 1 min jogging, 2 min gå, upprepa 6 gånger. Sen bör du springa plant, inte upp- och nerför och inte i terräng." -fysioterapeuten).

Jag drog ut på en 2 h cykelrunda i morse, kom till Sickla för att njuta lite av stämninge och hämta ut startnummer etc och träffade på några vänner vars barn kutade runt Lilla Sicklaloppet och var stolta som tuppar. Satt och läste en stund på en gräsplätt och ställde mig sedan längst bak i startfållan för min grupp (de släppte iväg ca 30 åt gången för att det inte skulle bli trångt i gruvan). Lovade mig själv att springa (jogga) biten ner till gruvan, sedan gå en bit, jogga en bit och så vidare tills de 2,5 km klarats av. Det hör till saken att jag fick startplatsen i present i vintras. Jag var alltså inte knäpp nog att anmäla mig till detta efter skadan...

Startskottet gick, la mig i rygg på några som joggade i min fart och gungade lugnt fram på asfalten. Hallelujah vad skönt det var att röra fötterna i något som åtminstone liknade löpning igen! Så kom jag fram till nerfarten till gruvan, och hade då lunkat i kapp några andra. Då for löparnarkomanen i mig. Jag kunde inte sakta av. Jag kunde bara inte. Det var för skönt att springa, det var för förudmjukande att börja gå efter 400 m. Jag löpte på. Långsamt, ska tilläggas.

Rullade förbi lite fler människor. Gick ut innan loppet och sa att jag siktade på sistaplatsen. Nej, någon sistaplats skulle det inte bli. Joggade vidare, rätt ojämn terräng (berätta inte detta för fysioterapeuten...), lite lervälling här och var, spännande att jogga igenom gruvan! Höll åtminstone ner tempot, och tänkte på att springa mjukt, inga hårda islag eller tvära vändningar. Körde ingen pulsklocka, men andades genom näsan hela gruvdelen, så hög var den inte. Kom till första stigningen från 40 m. under markplan upp till 20, gick lätt och fint, passerade fler. Kom till andra stigningen (längre) från 20 till markplan. Drog om några till (som flämtade tungt). Gungade fint och försiktigt över mållinjen. 

Jag är en dålig människa. Jag borde inte ha sprungit hela sträckan. Till mitt försvar tänker jag säga att det inte gjorde det minsta ont någonstans, att jag sprang extremt långsamt (för mig), och att jag rullade framåt mjukt och försiktigt. 

Nästa rehabpass kommer jag hålla mig till planen i alla fall, om inte för annat så för att lyda fysioterapeuten... 

1 kommentarer till inlägget

1970 • Nacka
#1
13 september 2015 - 14:46
Ajja bajja! Men om det inte gjorde ont någonstans (förutsatt att du är helt ärlig mot dig själv och din kropp) gjorde det förmodligen ingenting - du fick däremot en bra boost av att springa igen!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.