Gydd rrrön Fischäär - Paris 2015

Det slutade med en dunk i ryggen och ett "gydd rrrrön, Fischäär" av en lycklig fransman som också just gått i mål, och det började med att jag vaknade fruktansvärt tidigt och trodde att jag faktiskt skulle kräkas av nervositet. Det hade i så fall varit första gången, i vanliga fall kräks jag bara på mållinjen. Det gick bra, morgonillamåendet hölls i schack (men jag lovade mig själv att aldrig springa några fler lopp), på mållinjen kom det desto mer. Det här är mitt försök till en Race Report från Paris.
"Courir 42 195 m dans la plus belle ville du monde" stod det på de gröna banderollerna som dekorerade hela Champs-Elysees i söndags morse. Jag var sent ute, och fick snabba på steget för att hinna till startfållan innan den stängde. Det var fruktansvärt många människor överallt, och vid insläppet till de olika fållorna stod det helt stilla och tiden gick. Jag hade bestämt mig för att "backa" ett steg och starta i gruppen efter min ordinarie startgrupp, eftersom jag av många olika anledningar inte hade tränat som planerat. Alltså var jag orolig för att det skulle bli tjafs - på franska. Min ordinarie startfålla skulle jag dessutom aldrig hinna till. Men allt gick bra, jag blev insläppt.
Loppet startade och vi sprang ner längs Champs-Elysees förbi Place de la Concorde med obelisken och vidare förbi Louvren och Hotel de ville vidare österut. Fint morgonljus, och de stora vackra gatorna var redan kantade av publik.
För några veckor sedan tänkte jag att jag skulle springa utan klocka, min klocka var ändå trasig och jag skulle kunna springa helt avslappnat och njuta om jag var utan. En vecka innan loppet ändrade jag mig, vågade inte, så jag köpte ny klocka och hade nu stenkoll på den där jag sprang. Mitt mål var att jag inte skulle ha ett nytt Boston, med personsämsta och uppgivna tankar redan vid halvmaramarkeringen. Upplägget som skulle förhindra detta var att bromsa. Inte dras med! Jag hade bestämt mig för samma upplägg i Boston, men då gick det inte att hålla tillbaka. Nu gick det.
"Lugnt och fint! Lugnt och fint! Jag kommer att krascha förr eller senare, skjut på det så långt som möjligt. Remember Boston! Je suis une Marathonesse. Det börjar vid 30" sprang jag och sade till mig själv.
Det var rätt skönt, för på det sättet behövde jag inte stressa upp mig och hänga på andra. Jag var i splendid isolation bland 50 000 andra, och jag jagade ingen utom mitt Boston-jag. Nej förresten, inte ens det.
Första milen gick väl egentligen sådär, jag kände av min skada i benet lite, jag tyckte att varje km kändes väldigt lång och jag tvivlade på mig själv. Men sedan var jag uppvärmd, axlarna åkte ner, blicken åkte upp, benen rullade på av sig själv och jag fick flyt. Det blev roligt!
Musik överallt, många slagverksorkestrar och blåsorkestrar, men också vanliga band, blues och allt möjligt. Publiken tjoade och hejade; "Courage!! Allez!! Champion!!" Och här i Paris var jag inte Henrik Lundkvist som i Boston - här ropade de IBRA till mig. Kändes rätt ok. Jag vinkade och log och tänkte "absolut absolut".
Det är skönt med 5km-markeringarna. Alla km:ar märks tydligt ut på de här stora loppen, men vid varje 5km ligger en liten matta som känner av chipet och som ger mellantider. Man liksom bockar av varje 5-kmsblock. 15 km bockades ute i Bois de Vincennes, allt var toppen. 20 km bockades påväg in mot stan igen, här var det riktigt bra. "Remember Boston? You bet I remember Boston! Vid 20 var det redan jobbigt där. Men det här... Det här är livet! Och livet är vackert. Paris är vackert. Jag är Ibra. Vink vink." Jag såg förövrigt ut som en fotbollsspelare också, landslagströjan med Fischer på ryggen, stora adidasshorts och knälånga kompressionsstrumpor.
Nu kom vi ner till Seine. När man kommer österifrån ser man Il de la Cite med Notre-Dame liksom bakifrån, med de karakteristiskt utanpåliggande valvbågarna och mitt kyrkolöparjag jublade. La plus belle ville är ingen överdrift.
Här längs vattnet blev det en del tunnellöpning, någon tunnel var lite längre och hade ljusinstallationer och grejer, medan ganska många inte var så långa. Vid tunnlarna var det en del upp och ner, i övrigt upplevde jag banan som flack. Det var mycket publik längs vattnet, flera svenska flaggor som jag tjoade på om de inte såg mig (dom får ju inte missa Ibra!).
Alla vackra broar passerades en efter en, 25km-mattan bockades glatt av, Eiffeltornet tronade upp sig och försvann. Jag kollade lite extra i publiken efter mamma och pappa och mina barn, men jag såg dem inte. Jag misstänkte att de inte skulle lyckas ta sig fram till banan, och det gjorde ingenting. Pappa har rollator, och tidigare dagar hade det gått sådär för honom att orka ta sig fram.
30km-mattan låg också längs Seine, hyfsad känsla fortfarande men jag såg på tiden att det gick långsammare än tidigare.
Vid 31 svänger man upp för att hamna i Boulognerskogen. Det var en strålande dag, och nu började det bli varmare, mindre publik och konstigt nog glesare med vätskekontroller (upplevde jag det som, i alla fall). Någonstans mellan 30-35 hade mitt flyt slutligen vänt. Nåja. Det var faktiskt inte hela världen. Det här hade gått så mycket bättre än väntat, så det var bara att ta sig i mål. Mitt mål hade varit under 3.50, och jag låg med 3:30-klungan och kände mig rätt nöjd ändå. Men jag längtade efter att gå i mål. Åtminstone att få se en vätskestation och få stanna och dricka och äta. Det bjöds konsekvent på bananer och apelsiner på borden, och jag tog alltid för mig.
På slutet fick jag kämpa. Jag hade långsamt tempo. Stannade och gick länge vid vätskestationen tills nån funktionär ropade mitt namn (nu var jag Jenny tydligen - inte Ibra) och sade åt mig att fortsätta, det var inte långt kvar. Fast 2 km kändes långt.
Vid 41 km blev det bättre. Det är ju bara en km kvar. Sista! Fick upp farten lite. Här var det massor med publik, lite lättare steg igen. Je suis une Marathonesse - som visserligen hade tappat 3:30-gruppen, men vad gör det?
Slutspurt in i mål. Jajamen, det går alltid att spurta. Men det var väl den spurten som gjorde att jag stod där och kräktes precis efter mållinjen. (Är det mjölksyran som gör det?).
Jag blev övervakad av två från medicintältet en stund, som undrade om jag också hade kräkts under loppet osv, när jag sedan piggnade till igen var jag fri att gå. Och vem stod där mitt framför mig om inte Lonesome Jörgen, en av alla klubbkompisar jag känner lite bättre men som jag aldrig har träffat tidigare. Vi kramades och babblade och åt massor av apelsiner, medan vi fick finishertröja, medalj och annat.
Så kom dunken i ryggen från den lycklige fransmannen, som hade haft mig som rygg stora delar av loppet.
"Gydd rrrön, Fischäär!"
Jag är inte Fischer - jag är Ibra!

6 kommentarer till inlägget

1974 • Knivsta
#1
14 april 2015 - 14:35
Underbar berättelse!
Ann-Charlotte Aghamn
1958 • Mölndal
#2
14 april 2015 - 20:43
Är du författare i det civila? Helt underbar läsning!
1963 • Örebro
#3
14 april 2015 - 22:18
Skön racerapport. Ytterligare ett grattis :)
1973 • Knivsta
#4
14 april 2015 - 22:37
Tack kompisar <3
1971 • Höganäs
#5
15 april 2015 - 08:43
Du skriver så sjukt bra och lättsamt, lika bra som du springer! Härlig läsning Jenny! Eller var det Ibra!? :) Så härligt, jag måste få tummarna loss och springa en mara utomlands...
1973 • Knivsta
#6
15 april 2015 - 20:45
Åh, tack världens bästa pepp-Richard!! :-)
Ja, nån gång tycker jag att du ska åka iväg och springa någonstans, du kommer gilla det. Glöm inte att berätta innan vart du tänker åka, så kanske vi gör sällskap.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.