Ultraintervaller - råden och upplevelsen

I sista stund blev jag varse att det var dags för ultraintervaller här på jogg, och bestämde mig hastigt och lustigt för att prova. Eftersom det var ett spontant ryck var jag inte förberedd, hade inte läst på och visste inte hur jag skulle lägga upp det hela. Jag bad långlöpande kompisar och inspirationskällor om hjälp och råd, och fick en del tips som jag nu tänkte dela med mig av.

Det första tipset jag tog till mig, och som formade hela lördagsdygnet, var att alltid se till att jag fick i mig något innan jag vilade mellan intervallerna. Detta skulle nämligen hjälpa att hålla benen fräscha och motverka stelhet. Perfekt! Upplägget stod omedelbart klart;

  • Stick ut och spring milen.

  • Kom hem, ta av blöta och kalla kläder och regga passet.

  • Ät, oavsett aptit eller hur jag än känner mig. Nåt ska ner.

  • Ställ alarm på 25 min innan nästa start.

  • Vila/sov tills alarmet ljuder.

  • Toa och påklädning, sedan ut på nästa mil.

Sedan fortsätta enligt detta rullande schema tills alla åtta milen är avverkade. Bra, där var min struktur. Den funkade jättebra.

Nästa tips, eller kanske tankeställare, var att jag inte skulle stressa upp mig om jag inte somnade när jag skulle vila. Att bara vila räcker bra. Nu blev inte detta ett problem (möjligen efter den allra första intervallen), jag sov rätt skönt och kanske gjorde jag det eftersom jag inte kände att jag måste somna. Något som hängde ihop med detta var rådet ”Gör inget mellan intervallerna, även om du känner dig pigg. Spar på krafterna, de kommer att behövas så småningom”. Sagt och gjort, inget annat än mitt rullande schema ägde rum under dygnet (bortsett från lite facebookande).

Jag fick många tips på vad jag skulle äta. Både långsamma och snabba kolhydrater skulle behövas, liksom fett, salt och tillslut egentligen vad som helst för att fylla på. Jag grundade med pizza och öl på fredagskvällen vid 20-tiden. Efter varje intervall blev det, helt enligt schemat, alltid nåt. Fil och flingor, havregrynsgröt med äppelmos, pizzarester, macka med jordnötssmör, bullar och chokladbollar, varm lagad mat i form av nån slags couscous och köttbullar i tomatsås, nötter och geléhallon, konserverad frukt, vanlig frukt, coca cola, vatten, mjölk, The. Chipspåsen som jag hade köpt öppnades aldrig, och jag gjorde inte heller våfflor eller kokade ägg, vilket jag hade tänkt. Nu åt jag inte några gigantiska mängder av allt detta, särskilt mot slutet var jag inte på något sätt sugen på något. Det kändes t o m lite svårt ibland att få i mig, men jag åt ändå. Följ schemat.

Under andra halvan av intervalldygnet fick jag rådet att det viktigaste nu inte var vilan, utan mat, torra kläder och vaselin. Maten hade jag koll på. Torra kläder hyfsat, men blev mer noga på den punkten. Vaselin däremot hade jag inte tänkt på alls. Jag hade vid det laget en stor skavsårsblåsa på hälen (som redan var där innan första intervallen, men blivit större under dagen) som jag täckt över med compeed, så att hålla på att smörja in fötterna med vaselin kändes passerat. Det fanns dock andra ställen på kroppen där skavsår hade börjat dyka upp, så jag satte igång att smörja. Det blev bättre.

Några egna reflektioner på ultraintervallsdygnet:

Jag tyckte hela tiden att det var väldigt roligt. För min del tror jag att det var avgörande, annars hade jag antagligen inte motiverat mig att komma ut vissa intervaller då det kändes särskilt varmt och skönt under täcket.

Efter varje intervall fram till den femte trodde jag att jag hade sprungit för fort när jag kom hem och såg tiden. Jag trodde att det inte skulle hålla, att jag måste sakta ner om jag överhuvudtaget skulle orka avsluta alla åtta. Jag hade fel. Visserligen tappade jag tempo på de sista, men min upplevelse är att man hinner få ny kraft på vilan mellan passen, man hinner ladda om.

Jag var för en gångs skull inte intresserad av resultatlistan, kollade knappt på den. Jag ville ju bara genomföra alla åtta intervallerna. Kanske bidrog det till att jag var avslappnad och bara kunde springa på. Avslappnad och glad, det är då det funkar bäst att springa. Glad blev jag av mina kompisar som virtuellt hejade fram mig under dygnet.

Jag trodde att det skulle kännas lättare att springa när det var ljust. Jag hade fel, mörkerpassen kändes bättre. Å andra sidan var det dagsljus på intervallerna 4, 5 och 6. Då var jag kanske lite sliten redan, medan intervall 7 och 8 på sätt och vis var upploppet. Den 8:e var rätt trög, det fanns ingen kraft kvar att öka med och få till nåt som liknade en målspurt. Det var bara att finna sig i det och mala på in i mål.

I övrigt såg jag en räv på en av nattintervallerna. Det var roligt.

För första gången skulle man möjligen kunna säga att jag vann en tävling (i den mån det här nu kan ses som en tävling), och för första gången hade jag ingen champagne. Jag kanske skulle omvärdera det där med champagnen. Glögg var nog så gott att fira med, det med.

Slutligen vill jag säga att det här var jätteroligt. Prova! Det var ett annorlunda äventyr på hemmaplan, ett väldigt udda dygn. Jag sprang alltihop ensam (min grej), men det är säkert jätteroligt att göra som en del andra gjorde och vara tillsammans ett helt sällskap. Då blir det nog lite som en löparfest.

3 kommentarer till inlägget

1974 • Örnsköldsvik
#1
25 november 2014 - 21:23
Bra skrivet, du imponerade verkligen. Känner igen mig mycket du skriver och efter att det gått några dagar kommer jag absolut springa Ultraintervaller igen.
Tyckte att 6 intervallen var jobbigast. Fick ju sen sällskap dom två sista som betydde jättemycket för mig :)
1973 • Knivsta
#2
26 november 2014 - 06:36
Tack Morgan :-) Och tack för inspirationen och för att du gjorde mig uppmärksam på det hela! Som jag känner nu skulle det vara tolit att prova att göra det tillsammans med nån "på riktigt" nästa gång, men det var roligt att veta att du var ute på din cykelväg där uppe och gjorde samma sak. :-)
Vi kommer att göra det igen.
1973 • Knivsta
#3
26 november 2014 - 06:37
Roligt...
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.