Kyrkoprojektet - prolog

Kyrkoprojektet

Prolog

Tidigt en lördagmorgon i slutet av september var jag ute på en obestämd runda. Det var bara en vecka efter att jag hade sprungit en mara i Finland, så planen med morgonpasset var något oklar mer än att jag ville komma ut och springa. Jag sprang en lantlig runda mot Märsta, en smal gammal väg som kantas av hästgårdar och hagar varvat med lite skog och åkrar, och som jag vet brukar bli ungefär en halvmara. När jag hade kommit ca 8 km in i passet och egentligen borde göra en högersväng ser jag i ögonvrån Odensala kyrka till vänster. Trots att jag sprungit den här rundan ganska många gånger hade jag aldrig sprungit vidare den korta biten för att komma till kyrkan, utan alltid tagit högersvängen. Men inte denna morgon. Jag fick ett stundens infall. Jag skulle dit. För första gången. Jag skulle äntligen leta reda på en gravsten som jag sedan länge har velat besöka.

Jag sprang fram till kyrkomuren, in genom grinden och en bit upp på grusgången för att sedan pausa klockan och börja se mig omkring, vandra runt bland stenarna och leta. Kyrkogården var ganska stor för att vara en sockenkyrka, och jag tyckte att jag i stort sett hade läst namnen på alla stenar. Jag började tvivla. Var det inte här hon låg? Jag började bli kall också, sugen på att sticka iväg och fortsätta min runda i stället. Då hittade jag den. Där stod hennes namn på en fin liten sten, omgärdad av ljung och prydnadskål. Det var en människa som jag hade tyckt väldigt mycket om, som gick bort så på tok för tidigt i ALS. Känslorna kom över mig, sorgen över att hon inte fanns mer, sorgen över att hon inte fått vara med sin familj de senaste åren utan bara varit död. Missat alltihop. Och alla runtomkring som inte hade fått ha henne med sig längre. Barnen. Jag läste årtalen och konstaterade att hon blev 42 år, ungefär som jag är nu. Jag mindes barnen, och insåg att de då var som mina är nu. Det var en jobbig känsla. Helt plötsligt kan man liksom bara dö. Få någon sjukdom, råka ut för någon olycka, vad som helst, och allt som varit så självklart vänds upp och ner. Eller bara upphör.

Jag stod där i min löparoutfit, kall av svett som kylde ner kroppen nu när pulsen gått ner, och snyftade till. Det kändes ovärdigt att stå där i det skicket. Det kändes fel att inte ha med sig något. Jag hade velat lägga ner någon vacker blomma eller kanske en kryddbukett. Oregano. Hon använde ofta oregano. Nu hade jag ingenting, mer än en pipande klocka som varnade för att snart gå ner i viloläge. Men det fanns även andra känslor, känslor av tacksamhet för livet, dråpliga minnen från knäppa situationer vi hade varit i, recepten som jag fortfarande använder, förståelse och respekt för hennes sätt att agera i den svåra situation hon hamnade i. Det kändes alltså även bra att vara där, trots svetten, klockan och avsaknaden av oreganobuketten.

Jag fortsatte vidare, sprang tillbaka åt höger igen och svängde upp den vanliga vägen som jag alltid tagit tidigare. Men innan jag började springa tog jag ett foto med telefonen på kyrkan. Morgonen var så vacker som bara en morgon sent i september kan vara. Färgerna på träden, dimstråk, lagom kylig och klar luft, när dimman lättade en klarblå och ganska kall himmel. Hästarna stod i hagarna. Det var ett fint pass. Jag levde och sprang.

Jag tänkte mycket på henne och på stunden vid graven, vid kyrkan, under resten av helgen. Någon gång under söndagen kom den självklara idén; varför inte besöka fler kyrkor? När jag ändå är ute och springer var och varannan dag, med långpass varje helg? Jag är mittemellan lopp just nu, har inget inplanerat förrän i april då jag åker till Paris för att springa maraton. Det känns lite tidigt att redan nu börja ladda inför det. Kanske det vore läge för ett annat slags mål? Lite äventyr blandat med geo-caching och fågelskådning, liksom. Men på tema kyrkor. Kryssa kyrkor. Planera helt nya rundor, bryta upp de slentrianrundor som jag redan har sprungit tusen gånger. Hur många kan jag springa till och kryssa av?

Redan nästa pass tog jag lite symboliskt en sväng förbi de två centrala kyrkorna här i Knivsta, stannade och fotade dem för dokumentation. Projektet var alltså igång. Jag gick till biblioteket och fick en karta över kommunen och närliggande områden. I stället för att slöglo på TV ägnade jag kvällarna åt att leta kyrkor och potentiella löpvägar dit. Jag hittade en tjock bok på Bokus om svenska kyrkor som jag beställde, och sedermera sprang och hämtade borta i Alsike. Som okonfirmerad hade jag lite att ta igen; vad är sakristian, långhus och kor? Finns det alltså olika stilar på kyrkor beroende på geografi och epok då de byggdes? Och alla symbolerna.

Jag har inte kommit jättelångt in i boken men en bit. Jag har även kommit en bit in i själva projektet, idag kryssade jag nr 21 och 22. En procedur har börjat ta form. Jag bestämmer rutt och vilken/vilka kyrkor som jag tänker springa till. Läser på lite i förväg, både i den tjocka kyrkoboken och på nätet. När jag väl är ute och kommer fram till kyrkan i fråga checkar jag först in via FB, typ Killroy was here. Därefter tar jag en bild (missade det lite förargligt vid två kyrkor, så dessa måste jag återvända till – springandes givetvis). Efter det tittar jag runt lite, om den är upplåst kikar jag in. Om jag vet att det finns något speciellt i anslutning till kyrkan (t ex en fin runsten el dyl) försöker jag hitta detta, innan jag springer vidare. Väl hemma lägger jag in bilderna på kyrkorna i ett digitalt fotoalbum på FB.

Detta innebär att mitt FB-flöde nu svämmar över av kyrkor. Ingen fattar någonting och undrar vad det är fråga om. Jag har inget bra svar. Varför gör jag det här? Hur många hade jag tänkt bocka av? Hur länge ska jag hålla på med det här? Jag vet inte.

Men jag har nu kommit på steg två i detta projekt; jag vill samla lite basicfakta om kyrkorna jag har sprungit till. Antingen här på bloggen eller möjligen bara i ett dokument på datorn som jag inte publicerar. Vi får se hur det tar form. Kanske lite blandat om själva kyrkan och om löppasset, samt om kyrkan på något sätt har någon personlig anknytning till mig, eller om det är något speciellt med kyrkan. Det tänkte jag börja skriva på i morgon.

Over and out.

 

 

2 kommentarer till inlägget

Fredrik Lerjestedt
1972 • Floda
#1
25 oktober 2014 - 22:42
Kul projekt! Fint skrivet om din bortgångna vän.
1973 • Knivsta
#2
26 oktober 2014 - 10:07
Tack :-)
Ja, det är ett roligt projekt faktiskt som gett lite ny motivation.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.