En trollmors triathlonbekännelser

En sån karl....

Träningen har under en period flutit på ganska bra. Trots att jag ibland känt mig trött så har jag lyckats bra med att komma ut och få jobbet gjort. Det känns skönt att kunna plöja igenom denna tuffa period och jag upplever det som att jag blivit bättre på att hantera belastningen mentalt. Numer fokuserar jag bara på en träning i taget, förr brukade jag tex. oroa mig för hur jag skulle klara av helgens träning, i början av träningsveckan, om jag kände mig trött redan då. Detta brukade leda till en inre stress för om jag verkligen skulle klara belastningen, som i sin tur ytterligare spädde på min trötthet.

Nyckeln till att hantera stora fysiska påfrestningar ligger ju som bekant i hur man lyckas påverka och förhålla sig till det som händer mellan öronen. Att träna på att hantera sitt psyke är med andra ord lika viktigt som att skaffa sig starkare och mer uthålliga muskler smiley

I helgen får jag verkligen tillfällighet att öva mig att ha rätt mindset då det blir debut för nya tävlingssträckan, halvironman, i Vansbro. Nu gäller det att träna på att hålla sig cool; inte bli för spänd och nervös. Jag hade ju i vintras någon idé om att jag gärna ville under 5 timmar redan denna säsong, men då jag inte utvecklats i den takt som jag helst hade önskat, så har jag insett att denna målsättning inte kommer att kunna infrias i år. Främst är det cyklingen, som jag ändå haft som min starkaste gren, som inte riktigt har lossnat. Det har känts ganska tungt, men nu har jag accepterat att jag måste jobba med mitt tålamod; att bli bättre inom uthållighetsidrott tar tid!

På tal om tid, ganska ofta får jag frågan om hur jag lyckas träna den mängd jag gör samtidigt som jag bollar heltidsjobb och familjeliv med två små trollungar. Sanningen är den att jag aldrig skulle klara detta om det inte vore för att jag har världens finaste och mest underbara älskling. Denna period av min träningssäsong är verkligen sjukt hektiskt och jag har ynnesten att verkligen få släppa all markservice till min bättre hälft. Det är han som ser till att vi alla är mätta och glada samt sköter om vårt hem och klipper vår gräsmatta. Förutom allt detta så lyckas han ändå hålla fart på sin egen träning inför Lidingöloppet i höst. Så egentligen är det ju honom man ska fråga hur han hinner, orkar och vill leva detta liv med mig....

Jag vet att han gör det för att han älskar mig och ett finare bevis för denna kärlek kan han inte ge mig. Han vet vad träningen och triathlon betyder för mig. Det ger mig en oerhörd trygghet och styrka att veta att han står bakom mig i alla lägen.
Jag har haft en obegriplig tur som lyckats fånga denna guldklimp till karl för snällare, finare och snyggare finns inte.

Så tack finaste älskling för att du finns! Du är mitt allt och jag vill inte leva en dag av mitt liv utan dig...

 

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.