Stockholm Marathon 2014 – del 2

Efter att Benjamin Bitok har passerat och jag kort reflekterar över att han har sprungit hela loppet mer än dubbelt så fort som jag själv tagit mig runt knappt halva, så linkar jag vidare in på Valhallavägen för andra gången idag. Jag har satt nästa mål att klara halvmara-distansen, därifrån är det inte så långt att gå tillbaka till Stadion om det skulle behövas tänker jag.

Team Nordmark

Team Nordmark

På Valhallavägen knatar jag förbi Team Nordmark för jag vet inte vilken gång i ordningen. Jag blir lite gråtmild varje jag passerar eller blir passerad … Den här gången hade de stannat för att äta lite.

Solen har börjat komma fram och ut på Gärdet blir det faktiskt lite varmt. Jag funderar över om jag borde dumpa min underställströja som jag behöll vid starten då det var lite kyligt och regnigt. Men jag är hellre varm än kall så jag behåller hela min mundering på. Samtidigt blir jag omsprungen av en genomsvettig tjej i sportbehå. Alla väljer vi olika.

Jag försöker låta bli att tänka på knät som molande värker mer eller mindre hela tiden. Den där låten jag jag skulle ha i huvudet medans jag sprang är helt bortblåst. Framgångsrika löpare tänker på annat när de springer har jag läst. Jag försöker tänka något annat. Det är helt omöjligt. Hjärnan är totalt fokuserad på knät. Jaja, det får väl vara så.

Ute på Gärdet är det en seg uppförsbacke innan det blir nedför hela vägen fram till 21,1 km markeringen. Jag får gå en hel del i uppförsbacken. Jag som många andra. Flera frustar tungt i andningen och stapplar. Andra blåser förbi som om de just startat för att några hundra meter framåt krokna och börja gå. En kille med troligen alla tillbehör som finns att köpa som löpare vrålar ”JAAHHH!!” varje gång han passerar en kilometer-skylt. Mellan skyltarna frustar och muttrar han konstant förutom när han någon gång ibland verkar nynna med i musiken som någon av alla spelarna han har fäst på kroppen troligen spelar upp.

I nedförsbacken mot 21.1 km passar jag på att messa min sambo för att ge lite status. Det blir kort och telegramaktigt: ”Halva. 2.31. Tungt. Ont. Fortsätter.”. Tiden är ju inte fy skam får jag ändå erkänna, fortfarande inom 5:00 tid samt var 2:30 jag *skulle* ha lagt mig på under Kungsholmen Runt, istället för att klämma in 1:59, vilket var kul i sig. Kanske är det därför jag nu lider och linkar. Eller så hade det blivit så ändå, vem vet.

Här delar de ut inlagda gurkor. Jag försöker trippa mellan alla smetiga gurkor på marken och tar sikte på vattenstationen istället. Ett par bakom mig frustar över hur salta gurkorna var. Japp, tur med lite vatten nu då kanske. Nu har jag långa Djurgården framför mig och jag vet inte vad jag ska sätta för nästa mål. Det får väl helt enkelt bli Strandvägen igen då? Det är ju en bit förståss. Bara att sätta igång. Förra gången vi sprang här så kunde jag njuta av omgivningarna för det är väldigt fint kring banan. Denna gången är det bara ”lugnt, avslappnat, slappna av i höften, korta steg, lugnt” som matar i huvudet. Förutom när vi kommer fram till ett lastbilsflak där ett coverband spelar och vad jag kan anta den något nervösa sångerskan spelar fatalt fel på både ”Highway to hell” och ”Smells like teen spirit” som jag hinner höra innan jag är utom hörhåll. Tyvärr fastnar inte någon av låtarna i huvudet den här gången heller, ”Smells like teen spirit” hade annars varit en bra tempolåt.

På Djurgården tappar man fart och motivation. Det är fint men öde och ingen direkt publik att hålla skenet uppe för. Dessutom säger alla att loppet börjar efter 21,1 km vilket är just här. Många är riktigt ansträngda och i medicintälten på Gärdet och på Djurgården sitter och ligger det löpare och pustar ut. En gammal man och jag passerar varandra varannan gång. Jag går, han stapplar förbi. Han går, jag linkar förbi. Så håller vi på nästan hela vägen till mål faktiskt. Utanför ett hus står en liten flicka med trädgårdsslangen och duschar de som vill. Jag får min kalldusch och pustar tack. Fortare än jag trodde så är vi plötsligt vid Skansen och det börjar dyka upp lite människor igen. Jag passar på att stretcha lite vid en stolpe. Det gör ont att komma igång igen och jag vevar mitt mantra i huvudet. När jag väl kommit in i en jogglunk igen så släpper det onda i knät något. Kan det vara den magiska stretchen? Jag får lite ny fart och svänger ner på Strandvägen igen. Här bryter jag ny mark. Så här långt har jag aldrig sprungit/joggat i mitt liv. Spännande.

Publiken har börjat tunnas ut, helt klart. På vägen mot Kungsträdgården blir jag omsprungen av Team Nordmark igen och det är vad jag minns sista gången jag ser dem. Jag kom aldrig ifatt igen. Jag håller farten tills Gamla stan och vid 30 km passeringen börjar jag kalkylera tiden. 12 km kvar och två timmar kvar tills de stänger målet. Nu ska jag klara mig i mål om jag så går resten av sträckan. YES! Nu släpper jag alla delmål på vägen. Nu ska jag i mål! Såvida inte något katastrofalt händer med knät under vägen …

Jag kombinerar stretch och löpning lite mer frekvent nu och mellan stoppen har jag faktiskt inte alls ont i knät. Så jag joggar på, fortfarande minimala steg och långsam hastighet men intervallen med gång blir färre. Förutom Västerbron, jag vill inte ta några chanser så här på sluttampen och det är trots allt en mil kvar. Åter igen promenerar jag den största delen upp och ner för Västerbron. Uppe på bron står det folk med kylsprej och frågar om man har ont någonstans. Ja, knät här säger jag och börjar rulla upp mina trekvartsbyxor, pssscccccchhhht hör jag och får kylsprej över byxorna, händerna, armarna och till viss del även på knät. Okej, inte gnugga sig i ögonen på ett tag nu då.

Det blir lite i trans resten av vägen. Det är bara att gneta på uppmanar jag mig och långsamt tickar kilometrarna iväg. På vägen upp mot Vasaparken för andra gången börjar en äldre man bredvid prata med mig. Vi pratar lite om att nu kommer vi nog i mål. Han berättar att det är hans långsammaste maraton hitills men att det började bli mer jobbigt efter 60. Jo det kan jag tänka mig! Efter ytterligare en vattenstation säger jag hej då och försöker få lite fart igen. Förbi Stadsbiblioteket, nu är det inte toklångt kvar. Bredvid haltar en kille betydligt med ett rejält knäskydd runt ena knät. Han försöker alla varianter av harskutt, gång, jogg och nån slags stelbensskutt som faktiskt går ganska fort och som han verkar trivas med och han försvinner utom sikte. Är det värt det tänker jag, varför inte bara gå? Strax därefter kommer jag ifatt igen och han verkar ha tänkt samma sak och går igen.

Efter lite smsande har jag fått veta att familjen är på plats vid ingången till Stadion. Efter svängen av från Karlavägen och Stadion inom sikte kommer lite spridda hurrarop från löpare som är på väg hem med sina medaljer. Tjohej, nu ska vi bara runt Stadion … hmm så här långt kändes det inte förra gången på provloppet. Vägen fram till sista svängen ner mot ingången verkar flera kilometer bort. Till slut kommer jag fram men får springa en vid båge då en mängd människor har trotsat avspärrningarna och står helt enkelt i vägen mitt i korsningen. Meh! Lite nedförsbacke och jag har ingången inom synhåll och titta, där står Ulrika med Viola på armen, precis vid ingången på andra sidan staket. Jag hojtar heeeej och stannar en kort stund. Eller snarare joggar på stället för jag vågar inte sluta röra på benen då jag inte vet om jag kan komma igång igen. Jag får ge mig av igen och ska försöka sammanstråla när jag kommit i mål. Det visar sig vara svårare än man kunde tro.

In på Stadion! Tidningar skrev att vinka till publiken och låt deras jubel bära dig de sista 200 metrarna. Jag kommer in på banan och tittar upp … på tomma läktare. Ja, vem orkar vänta på oss eftersläntrare på 5,5 timme. Jag får fortsätta utan publikens jubel. Farthållarna för en 5:30 grupp hejjar däremot på alla som kommer in. Jag kommer runt kröken och ser att klockan närmar sig 5:29, shit jag får sätta lite fart så jag åtminstone kommer under 5:30. Jag pinnar på så gott jag kan. Det går inte fort. Det har jag efteråt sett på videofilmerna. Men jag passerar mållinjen på 5:29:nånting, YES! Jag klarade åtminstone den tiden! Och hurra jag är i mål!! Senare kommer jag på att det tog ca 4 minuter att komma fram till starten när starten väl gått och jag klockade in på 5:25:56.

Inget fyrverkeri men väl en raket i bakgrunden

Inget fyrverkeri men väl en raket i bakgrunden

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.