Milano - San Remo 2014 eller att hantera motgång!

9 grader och regn vid starten i Milano! Risk för punkor ökar...Copyright TeamGiantShimano

 

Jag måste nog skriva av mig i ren terapi. Jag har varit låg och matt ända sedan John Degenkolb, cyklisten som vårt lag körde för idag på årets första stora endagarsmonumentet, punkterade i sämsta tänkbara läge (i roten av sista stigningen, Poggio). Därmed blev det bara ett stort vakum och antiklimax kvar av tävlingen för egen del. 

För första gången har jag nu sådana förutsättningar i mitt jobb som tränare att jag kan engagera mig fullt ut i ett lag och dess cyklister. Det gör också att man blir betydligt mer emotionellt berörd, både vid medgång och motgång. Det var inte längesedan jag skrev "en dag att njuta och minnas" på facebook pga flytet i laget, men idag var det alltså raka motsatsen. Det kändes faktiskt riktigt tråkigt och tufft. Troligtvis pga att John tillhörde en av favoriterna till tävlingen. En tävling som är som klippt och skuren för cyklister av hans karaktär, konditionsstarka spurtare. John är ingen "supersnabb" spurtare. Sätt honom i ett lätt lopp och han har svårare att vinna. Att han ändå kan göra mycket resultat i (lättare) klungspurter beror bl.a. på bra lagarbete och positionering, en otrolig mentalitet av kämpanda och tävlingsinstinkt. Sätt honom däremot på tuffare långa lopp, och hans fysik och förmåga att spurta när alla är trötta, kommer mer till sin rätt. Han är inte supersnabb, men nästan lika snabb efter ett hårt lopp och med en bra inledande säsong i februari och mars, fanns han med bland favoriterna...

...i alla fall fram till det var 8 km kvar...Fram tills dess att man kunde se norrmännen Alexander Kristoff ta en historisk (Stort grattis Norge!!) och otroligt övertygande seger fanns ju även någonstans i bakhuvudet att han kanske kanske kunde ha vunnit om allt hade gått vår väg. Det är faktiskt lite av en tröst att se hur överlägsen Kristoff var för honom hade ingen klått denna dag, men även chans på podium försvinner ju i och med punkan. Något som alla kanske inte tänker på i första läget är ju också att laget kammar noll WorldTour-poäng en dag som denna. Trots allt jobb, slit och bra form. Så därav viss tomhet...

Nu är detta ju på intet sätt unikt för någon, vem har inte upplevt stolpe ut...utan visar bara på hur otroligt mycket känslor det kan finnas i idrott. Det kan vara så grymt, åt båda hållen. Det är väl det som är en del av tjusningen med alla sporter antar jag. 

Nu gäller det att lida tillsammans, jobba vidare och ta revansch! Är det något dessa vinnarskallar är bra på så är det att komma igen! Och i cykel finns det mycket tävlingar, det känns skönt en dag som denna!

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.