Tempodisciplin

Jag är väldigt dålig på att springa långt och lugnt. Spritter det i benen så vill jag leka i terrängen. Spurta upp för backar, öka tempot i svåra partier och pressa mig i största allmänhet. Detta gör att jag ofta är sliten ett par dagar efter mina långpass och orkar inte ge mig ut mer än kanske 3 ggr per vecka. Den mesta träningsläran säger att lugnt skall vara lugnt och hårt skall vara hårt. 

Som tur är har jag hittat en löparkompis för många av mina långpass. Han påpekar direkt när jag höjer farten på distanspassen. Redan idag märker jag skillnaden. Igår sprang vi 36 km grus i jämt 5.20 -tempo. Ofta ligger jag och flyter mellan 4.30 och 5.30. Iställlet för att känna mig sliten idag så känner jag mig fräsch i benen och allmänt ovanligt pigg. Faktiskt skulle jag kunna ge mig ut igen idag.

Fortsättningsvis kommer jag att köra lugnt och disciplinerat de veckor jag har tid att ge mig ut ofta och lite mer lekfullt de veckor jag ändå inte hinner komma ut mer än 2-3 gånger. Hur gör ni?

2 kommentarer till inlägget

1983 • Alingsås
#1
21 november 2013 - 08:15
Hehe...ja, visst är det svårt att låta bli att inte pressa bara liiiiiiiiite till! ;) Att springa med någon är dock helt klart det bästa för att undvika detta, gärna någon som kanske inte är lika van eller springer lika snabbt!
När jag och Anders är ute på långpass står jag för det slöa tempot då jag helt enkelt inte är lika vältränad som han är, men jag håller själv ett mycket jämnare tempo än vad jag hade gjort om jag var ute i spåren på egen hand, tack vare att han ändå styr kosan...och för att jag nog pratar i ett haha. Vi hjälper, med andra ord varandra.
Det kan nog vara bra att få in ett par lugnare pass, tillsammans med någon, och en del "lek-pass" som man tar i sitt eget tempo!
1974 • Sävedalen
#2
21 november 2013 - 21:04
Japp, bra tips. Känns som jag också pratar i ett när jag har sällskap. Tror att det är lyckorus från friheten i att springa eller cykla.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.