Lidingöloppet, varför då?

Någon gång för länge sedan tyckte jag tydligen att Lidingöloppet 2013 var en bra idé och anmälde mig. "Det är ju så långt dit och träna hinner man alltid göra..."

Efter att ha gjort min A-tävling på Sala Silverman i slutet av augusti har träningen bestått till stora delar av vin, kvinnor och sång. Har även hunnit med kräftskivor, surströmming, after work samt lite mysiga hemmafester. Något som däremot verkar ha försvunnit ur medvetandet var att träna, och särskilt träna kuperad löpning. Av en "slump" upptäckte jag för 3 veckor sedan en notering i kalendern att vi skulle till Stockholm och träffa bekanta med övernattning. Som en liten detalj i marginalen fanns även det magiska ordet "Lidingöloppet" nedklottrat.

PANIK! Har sprungit de 30 kilometrarna tidigare och har ännu inte lyckats förtränga hur slut man brukar vara efter målgång, trots hård träning och många mil i benen. Nu hade jag varken eller... Nåja, det var ju trots allt dryga 2 veckor kvar till start, så lite härdning av kroppen borde man hinna med.

I det läget passade det ju utmärkt att dra på sig en förkylning för första gången på drygt ett år och vips var det bara en vecka kvar till dagen D. När jag väl tillfrisknat passade först dottern och sedan frun på att haka på trenden med feber, halsont och snuva. I ett desperat försök att kontrollera kroppens funktioner ger jag mig ut på ett löppass på torsdagen innan, men får vända efter 1,5 km då jag konstaterat att det inte var pulsklockan det var fel på. 

Fredagen blev en vilodag och när jag slog upp ögonen på lördag morgon kändes det helt ok. Ingen feber och inte så mycket förhöjd vilopuls som tidigare. F-n också, inga rationella skäl till att vika in skägget och strunta i loppet fanns kvar. Intalar mig själv någonstans under frukosten att se det hela som ett bra långpass. Har gjort det felet tidigare, återkommer till det någon annan gång. Packar i all hast bilen med ungar, fru och ombyten och ger oss av. Tidskalkylen verkar stämma någorlunda och kommer till Lidingövallen i skaplig tid. Hämtar nummerlapp och ska svida om till tävlingskläder. Har inte hunnit springa in mina nya Adidas Boost, utan har tagit med trotjänarna Tempo 5. Då dessa är väldigt precis i storleken och mina fötter svullnar lite vid långlopp tar jag det då högst rationella beslutet att köra med lite tunnare strumpor än vanligt för att slippa få blånaglar. Hur det gick i praktiken syns nedan...

PANG och starten går. Har inte hunnit bli nervös eller dragit åt skorna ordentligt när starten släpper iväg vår startgrupp nr 7 på klockslaget 13,30. Tänker inte trötta ut er med en racerapport eftersom jag är så utomordentligt långsam och hinner med så mycket under 30 km. Efter 8-9 km känns skavsåren rätt tydligt men hämmar inget. I 2 mil håller jag farten och glädjen men efter ett besök på bajamajan vid Grönsta går det tyngre. Varken benen eller magen vill samarbeta, men jag krigar mig på något sätt ändå in i mål utan att falla igenom helt. 2,48 är för dagen ungefär vad man kunde förvänta sig med min formtoppning.

Så till frågan, varför Lidingöloppet? För att det är otroligt kul att springa terräng. Publiken som tjoar och tjimmar så man glömmer bort att man är på väg att dö. Utmaningen och själva kraftprovet i att försöka löpa 30 km med backar. Sedan är man ju rätt nöjd efteråt och den där biran, den goda maten och trevliga sällskapet senare på kvällen blir ännu mera värd på något sätt.

Och nästa år firar de 50 år.....Vi ses väl där?

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.