Det går inte att bromsa sig ur en uppförsbacke

Vi sparade det värsta till sist. Vuollerims slalombacke låg där grön och övergiven och liksom bara väntade på sällskap. Så sista dagen i Lappland sa Farornas Konung att jag fick välja mellan att springa intervaller och att träna i slalombacken. Jag fnös och hängde med till backen.

P1010334En skylt berättade att backen är stängd. Det man menade var att liften var stängd. Vi behövde ingen lift. Och ingen snö. Vi tog oss upp och ner med hjälp av apostlahästarna. Jag klättrade upp där en gång förra sommaren så jag visste vad jag hade att vänta, visste att det är omöjligt att springa uppför hela backen ens i lugnt tempo – det gör inte ens Faran. Nä, man springer en bit, där det är lite flackare, och när de brantare partierna kommer traskar man med bestämda steg. I fjol tog jag mig upp en gång bara för att beundra den fantastiska utsikten. Det tog drygt 9 minuter och ungefär 5 minuter ner. I dag skulle jag upp många gånger fler.

Jag såg en liten stuga på backens första krön och tänkte att det var halvvägs. Nådde punkten efter mycket pustande och såg nästa stuga. Det såg inte så farligt ut. Jag närmade mig toppen flåsande och knäckt, och insåg att det inte var toppen utan bara ytterligare ett riktmärke. Backen fortsatte vidare uppför.

Det går inte att bromsa sig ur en uppförsbacke.

Så jag fortsatte hela vägen upp till det riktmärke som markerade vändpunkt. Jag unnade mig två sekunder av vackert vykikande innan jag hastade mig neråt. Ner var lika jäkligt som uppför, med utskjutande rötter, stenar och grenar är det lätt att snava och jag slant flera gånger. Min nerförsteknik har blivit ganska bra men här var det läge att vara lite försiktig.

Det går sannerligen inte att bromsa sig ur en nerförsbacke heller.

Myggor och bromsar surrade omkring mig och det gick inte att springa ifrån dem. När jag var på väg nerför för tredje gången bet en broms mig i nacken.

Värsta nackskottet.

Det gjorde så ont att jag skrek av smärta. För en kort stund glömde jag obehaget i de trötta benen.

Ont ska med annat ont fördrivas. 

Så jag vände uppåt en fjärde gång, kramade ur de sista krafterna ur benen. Jag hade planerat fem rundor men benen sa stopp. Jag nöjde mig med fyra svängar och konstaterar i alla fall att jag sprang en liten bit varje gång och att jag var ungefär en minut snabbare både uppför och nerför jämfört med förra året. Sen var Lapplandssemestern slut och det var skönt att vila benen i bilen nästa dag. De var lite trötta.

P1010333

 


Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.