Sedan drygt fyra veckor följer jag ett av Fribergs program inför Stockholm Marathon. Det är roligt och lärorikt, även om jag ibland inte riktigt vet hur jag ska göra.
Idag står det intervaller på schemat. Hittills har man fått ganska tydliga tempoanvisningar, men idag står det bara;
| Torsdag |
Intervall 
7 - 8 km
| Uppvärmning 2km |
| 15x1min med 45s vila. Inte för tufft från början. Jämn fart. Gärna lite snabbare mot slutet. |
| Nedjogg 2km |
|
15 st enminutsintervaller, hur snabbt orkar man springa då? (Och är vilan = joggvila?). Jag har en tendens att gå ut lite för hårt, så att jag inte orkar hela vägen på slutet. Idag ska jag försöka tygla mig. Eller rättare sagt, kanske försöka träna mig på att bita ihop och hålla tempot på slutet även om det är jobbigt?!
Att följa ett träningsprogram passar inte alla. En del tycker att det är kvävande, att det suger glädjen och spontaniteten ur löpningen. Kanske att det blir onödigt många måsten, att man missar att lyssna på kroppen och att det blir negativa känslor när man bryter schemat och ställer in/ändrar/missar pass. Själv har jag tidigare tänkt i dessa banor, och bara kört på ändå inspirerad av andra jogg:ares upplägg och erfarenheter i stället.
Lite oväntat har jag efter dessa fyra veckor insett att träningsprogram var helt rätt väg för mig, i alla fall just nu. Det har hjälpt mig att få variation i träningen och dessutom fått mig att inte stressa upp mig så mycket. Det är roligt, helt enkelt.
Igår kom plötsligt allvaret tillbaka lite: jag hittade mitt startnummer i årets Stockholm Marathon (9235). Maran blev verklig, och därmed känslan av att det inte är så himla långt dit. Jag har inte missat något träningsprogrampass hittills, passen har gått bra och självförtroendet börjar sakta men säkert hämta sig efter en rejäl avgrundssvacka under vintern. Bra!
MEN det som inte känns bra är bristen på långpass. Hittills har jag som längst sprungit en halvmara (och då lade jag ändå på drygt 1 km, passet skulle ha varit 20 km). Egentligen var ju min hemsnickrade plan (innan jag hoppade på programmet) att jag skulle vara ute på många jättelånga men långsamma långpass inför maran. Det här programmet går stick i stäv med dessa planer. Jag kan inte låta bli att undra varför Friberg har så korta långpass? Med tanke på min form, och att just långpassen just nu har blivit som en mental blockering (jobbigt! Uthålligheten borta, hur ska jag någonsin orka springa ens 25 km? Långdistans kanske ändå inte är min grej...), så har det ju varit rätt skönt att slippa 30km-pass hittills. Men oron kommer ju liksom. 1:a juni ska jag ju springa 42 195. Hmmm...
Frågan är nu: ska man börja mixtra med programmet och lägga på några km extra på långpassen fr o m nu? Fribergs långpass ska fr o m denna vecka avslutas med 4 km i tröskelfart om allt känns bra. Så nästa fråga är: vad ger mest? Fartökning sista km:a eller att lägga på extrakm för att öka distansen istället (men därmed antagligen inte orka fartökning). Jag frågade mina joggkompisar och tillika maravänner Morgan & Joakim vad de ansåg om det hela. "Följ programmet!" sa Bill. "Längre långsamma, så tänker iaf jag göra!", sa Bull. Som vanligt - man måste tänka själv. Suck...
Vi får se på lördag hur det blir. Och vad jag orkar. Men i eftermiddag blir det intervaller. 15 st. : ) Då kommer den här låten finnas på Spotifylistan (min bästa springa-fort-låt. Tempot är perfekt!):
http://open.spotify.com/track/7DKmsHM3bjJHvnkjMp0S6H
När det gick så lätt att länka till en låt kommer här en till länk, till en bra låt helt enkelt:
http://open.spotify.com/track/19FRr6AVpFWxLyrKZWBUcE
Jag hade tänkt att få ihop den här texten med en liknelse mellan träningsprogram och att spela musik efter noter alt gehör. Själv kommer jag från folkmusiktraditionen, inga noter utan snarare mentorer som man träffar och spelar med, spelar efter och möjligtvis spelar in och sedan lyssnar på hemma i lugn och ro för att därefter "härma". Så har väl min syn på löpning också varit, på något sätt. Fram tills nu. Ibland är noter det perfekta verktyget. (Men jag får inte ihop resonemanget riktigt, och jag orkar inte skriva mer). Därför avslutas detta med en polska, som förövrigt enligt mig inte spelas riktigt rätt. Så där var det inte min mentor lärde mig...
http://open.spotify.com/track/4gWtMAQ1yK7SslG8yoNZhN
(Jo, jag vet att det inte finns något rätt och fel. Tolkningar. Känslor.).
Om någon har tankar kring träningsprogram i allmänhet, och kanske Fribergs upplägg i synnerhet, dela gärna med dig. Det vore roligt att läsa.
Hälsningar Jenny
