När jag började springa för två år sedan hade jag (omedvetet) mentaliteten ”allt eller inget”.
Jag tror att det är ett oerhört vanligt misstag, vad gäller nybörjare. Man vill så mycket och man vill det jäkligt snabbt, därför kör man på i 120… Vissa tröttnar för att de blir GALET slutkörda efter varje pass. Andra skadar sig som ett resultat av den snabbt ökande belastningen.
Jag la aldrig av (tack och lov, kan jag känna idag) men jag förstår nu ju varför jag aldrig njöt eller märkte några särskilt stora resultat. Jag sprang för fort, jämfört med vad min kropp klarade av. Tempot var så högt att kroppen aldrig riktigt hann återhämta sig på ett bra sätt. Varje distans- eller (på den tiden räknat) långpass gick i alldeles för högt tempo! Idag kan jag verkligen njuta av ett 15 km pass i 7.30-7.50-tempo. Jag känner ingen press vad gäller tiden. Då ville jag att alla pass, oavsett sträcka (?!) skulle ha ett bättre minut-tempo än det förra passet jag sprang.
ERROR! FEL! DO OVER, DO RIGHT!
.
Jag läste en mycket intressant och läsvärd artikel i Runners World, vad gäller just att hitta sin ”rätta” träningsbelastning. Som det står i artikel;
Det innebär följaktligen inte att man i alla lägen måste – eller ens bör – träna på sin maximala nivå. Bara för att man klarar en viss träningsbelastning är det inte säkert att den leder till den bästa utvecklingen och de bästa resultaten. Vi måste helt enkelt lära oss att skilja på maximal och optimal träning.
Varningstecken på att man tränar för hårt:
- Du klarar ofta att hålla högre tempo under vissa träningspass än på tävling.
- Du får skadebesvär efter en period då det känts som om formen var ordentligt på gång.
- Efter en längre träningsperiod där allt fungerat bra känns plötsligt alla träningspass riktigt jobbiga.
- Du ser inte längre fram mot träningspassen utan vill i princip bara bocka av dem.
- Du fastnar tidigt i tävlingssäsongen på en prestationsplatå och tycks inte kunna utveckla din tempoförmåga ytterligare.
Alla dessa punkter är (har ju varit) både check och dubbelcheck när det gäller mig. Det är de sista månaderna som löpningen har börjat kännas bra för min del. Jag tror även att det handlar om en mental utveckling, där jag vågar tro på att jag klarar att springa intervaller i 3,50-tempo. Men sedan har jag även insett att när det är längre pass så det är det inga tidskrav. När jag kör intervaller och/eller tempopass det är DÅ jag verkligen tar i!
Är ni bra på att tänka tid istället för tempo när ni kör era långa/lugna pass?
