Kullamannen, dödens zon

"Om någon har problem med nervositet på startlinjen så har jag nu en mirakelmetod. Packa nogrannt allt du behöver, ett par olika ombyten, överdrag, frukt, druvsocker, lite olika vattenflaskor, allt möjligt helt enkelt. Åk med god marginal, en halvtimme innan minst bör man vara där. Ta på de bekväma Salming speed som är lite skönare att köra med än trailskorna, obs det här steget är viktigt. Kör ca en kvart, bor du i Lund kan du sikta på center syd. Ungefär där på motorvägen kan du börja fundera på var dina trailskor är, de bör vara hemma eftersom du ju vet att det inte går att komma ihåg att ta med skor som inte är på fötterna. Nu är det bråttom! Räkna ut om du hinner, fem minuters marginal. Bra. Vänd och hämta skorna. Åk mot Kullaberg. All din fokus kommer nu vara på att hinna och inget på att vara nervös. Väl framme med 8 minuter till godo på parkeringen 10 minuter från start och behov av att kissa kommer nervositet och diverse val inte vara högst upp på dagordningen. Ta t-shirten du har på dig, ta med nummerlapp, dextrosol, pulsband och en liten kopp, bilnyckel, mer behöver du inte. Spring till starten, in i startfållan. Precis när du gått in kommer speakern säga att det är 10 sekunder till start. Nu har du max 10 sekunder på dig att vara nervös. Själv blir jag inte så nervös vid starten men nu när jag gjort mig sånt besvär att testa allt det här ville jag presentera metoden.

 

Sådär, efter den rätt långa parantesen är det dags för själva loppet. Starten gick och alla sprang iväg. Jag stod rätt långt bak och försökte ta mig lite framåt utan att bli trött. Tittade på klockan efter ett tag och höll strax under 4:30-tempo. Det kändes spontant lite snabbt men det var nog rätt bra. Rent taktiskt måste man nog springa hårt där det går i ett sånt här lopp och försöka spara sig när det är kö eller uppför. Och uppförsbackar behövde man ju inte vänta länge på. Så fort asfalten övergick till stig bar det av uppför. Tittar man på höjdkurvan ser det ganska brant ut här men det kändes inte så farligt. Det var fin stig och benen var pigga. Jag försökte ta lite gångsteg i de brantaste backarna för att hämta andan där det ändå knappt gick fortare för de som sprang. Väl uppe var det ganska lättsprunget nerför och gick att släppa på. Jag tittade på klockan i ett längre medlut och då gick det i 3:45-tempo.

 

Överhuvudtaget kändes det som rätt smidig löpning till första vätskekontrollen. Sen var det en fantastisk passage med lite mer teknisk löpning på single trail. Jag hamnade bakom en kille som sprang lagom fort, kanske något fortare än jag utför, och det flöt på bra i helt okej tempo. Sen kom vi tyvärr ifatt lite dubbeldödare som var lite långsammare lagom till det blev väldigt svårt att springa om. Det var dock inget långvarigt problem för sen kom backarna, de rejäla backarna. På höjdkartan ser det inte mycket brantare ut än det första backpartiet men  det måste vara en illusion för här är det rejält brant. Först en lång, lång brant backe att gå klättra uppför, sen lite löpning på de lite otäckt smala stigarna som går ute längs med branterma ner mot havet, och sen en till rejäl klätterbacke som om möjligt var brantare. Väl uppe är mina ben rätt möra men det känns ändå okej.

 

 Jag är ingen prylnörd, jag hade en vanlig bomulls-t-shirt och ingen fancy vätskeryggsäck full med specialbeställda näringsbars. Jag tyckte ändå det såg lite udda ut när en kille med en colaflaska med vatten i ena handen och mobil plus glasögon i andra handen lufsar om mig. Sprang bra gjorde han iaf och kanske var han tom från startgruppen 10 minuter bak. Här var det bäst att hänga på så det gjorde jag. Det gick bra ett tag men när vi närmade oss fyren började jag känna mig alltmer orkeslös och fick släppa mobilkillen. Jag gick nästan hela asfaltsbacken upp mot vätskestationen, drack två små koppar sportdryck och gav mig av i ett ganska beskedligt tempo. Allt kändes tungt nu. Jag gick i allt som var uppför och kunde inte riktigt ösa på ordentligt nerför heller men jag höll väl ett hyfsat träningstempo fortfarande där det var platt. Det värsta är ju över nu och snart kunde man skymta Mölle. Det kändes hyfsat över stock och sten men när jag kom ut på asfalten var det segt. Bara 500 meter kvar ropade åskådarna. "Bara.."  tänkte jag. De flesta runt mig var dubbeldödare men en kille där framme kanske var i min klass. Kommer jag ifatt honom? Nej, inte ens fast han också går i de här småbackarna.

 

Jag gick i mål på strax under 2.14 och på en 43:e plats. Killen jag inte kom ifatt var inte från min klass men jag skulle ändå spurtat lite mer för jag är 4s efter någon i en annan startgrupp. Jag är ändå nöjd. Jag har aldrig tävlat längre än en halvmara och det bara en gång för ca 20 år sedan. Det är ett riktigt bra resultat för en hyfsat hårdsatsande motionär med två små barn.

 

Efteråt känner jag att det inte är en chans att jag kommer ge mig på dubbeldöden men börjar fundera lite på saken senare. Antingen blir det dubbeldöden i lugnt tempo utan press på tid eller så blir det hårdsatsning mot topp 25 eller kanske topp 10 på dödens zon. Mycket betänketid blev det inte innan 2019 års anmälningslänk dyker upp på facebook. 

 

Jag bestämde mig för att jag inte var klar med dödens zon. Jag har en del saker jag tror jag kan göra bättre och jag känner att jag fortfarande blir bättre i högre tempo än jag blir äldre. Det finns nog en del att förbättra till nästa år. Jag tror jag behöver fler långpass, mer backträning, speciellt i långa backar, köra någon mer lång trailtävling, få i mig lite mer energi under loppet och kanske ha vätska med mig så jag inte behöver stanna och fylla på.

 

Berget vann inte i år men nästa år ska det inte ens vara nära.

1 kommentarer till inlägget

Monica Carlsson
1971 • Partille
#1
6 november 2018 - 05:38
Haha, vem vet hur det hade slutat om du hade fått mer än 10 sekunder att vara nervös! ;)
Väl sprunget, grattis!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.