Drömma och planera - efter västen

2017 års stora mål är i hamn. The Swedish 100 Mile Challenge. Det har varit väldigt roligt, spännande och lärorikt. Och tillfredsställande. Vad gör en nu då?

Någon lurade mig att börja snegla på Ultramångkampslistan. Jag skulle gärna få till resultat på 6-, 12- och 24-timmars under det närmaste halvåret. Listan finns här http://www.ultradistans.se/wp-content/uploads/2014/05/Ultramångkamp-tom-2017-05-30.pdf. Men ganska snart börjar de här ambitionerna att krocka med förberedelserna för nästa års redan definierade äventyr. 2018 vill jag springa Transvulcania i maj, SM på 100 km och hela Kungsleden i juli, Transscania i augusti och ett långt lopp i Grekland i september, om jag får en startplats. Någonstans tror jag att jag måste hålla igen på tävlandet och bestämma mig för vad som är bästa förberedelsen för det där i Grekland. Är det tidslopp på bana eller ett 100-mileslopp till, Hammertrail på Bornholm går i maj. Transscania ligger nog för nära Spartathlon.

Men innan jag är där, så ska jag försöka springa Kullamannen 100 miles och Tjörnarparen 100 km. Den förstnämnda kommer bli fruktansvärt jobbig, det kan vi hoppa upp och sätta oss på redan nu. Tjörnarparen blir bara rolig! Men visst ja, Borås 6-timmars finns där någonstans och PRT i Växjö med en möjlighet att jogga 12 eller 24 timmar. Nej, det här måste kokas ner, reduceras till något som känns hanterbart. Finns det chips äter jag upp dem. Lite samma med lopp och listor. Finns de vill jag vara på dem. Vad kallas sånt? Fear of missing out?

En rimligare skiss är kanske:

Kullamannen 100 M i november

Tjörnarparen 100 km i december

Transvulcania i maj

SM 100 km i juli

GAX i juli (funktionär)

Kungsleden i augusti

Spartathlon i september

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.