Den inre dialogen - eller den mentala kampen

Jag vet inte hur ni har det men varje gång jag ger mig ut på ett konditionspass, eller kanske inte varje gång, men nästan varje gång så startar en inre dialog i min skalle. En dialog jag kallar "Den mentala kampen".


Den kan se väldigt olika ut från gång till gång men den finns nästan alltid där.


Några av de vanligaste scenarierna är:


"Om du svänger vänster/höger här framme så är vi snart hemma":
Vilket dyker upp varje distansrunda där det finns en närmare väg hem än den jag tänkt. Det är som att hjärnan bara letar kortaste väg hem hela tiden och detta oavsett om jag är trött eller inte, oavsett om jag är motiverad eller inte och oavsett om jag egentligen vill korta passet eller inte.
Jag behöver knappt säga att jag sällan, om inte aldrig, lyssnar på detta förslag. Det är faktiskt oftare så att jag "straffar" min inre röst genom att förlänga passet lite istället :-)


"Men den där sista(två sista, tre sista) intervallen kan vi väl hoppa över":
Kommer som ett brev på posten precis när man sprungit klart den där intervallen som gör att man går från behagligt trött till riktigt j-kla trött (fast man har inte nått spyfärdig än). Det kan vara efter andra-tredje 10-minutaren av 5, eller efter de två första setten av 5 stycken 300-ingar av tre sett eller liknande.
Här gäller det att övertyga den inre rösten om att det är NU träningen börjar, det är nu det ger effekt, det är fån och med nu som jag får utveckling så att det i framtiden blir lättare att springa.....
...just det vet ju alla att det inte är sant, det blir aldrig lättare, man springer bara fortare. Men... ...den inre rösten är en lättlurad typ och går ofta på det resonemanget gång på gång.


"Lugnare pass är faktiskt bra/bättre/bästa träning(en) man kan få så ska vi inte sänka tempot bara lite?":
Tempopassens inre kamp. Ju mer tävlingslikt ett pass ska vara ju oftare kommer den där tanken in att det går nog lika bra om man sänker tempot lite, lite, lite.....
Men det gör det ju inte utan tempopassen ska ju köras i det tempo som är bestämt så kampen böljar




"Den inre kampen"


Jag ser på den här delen som en viktig del av min träning, det är den delen som gör att jag i tävlingssamanhang kan prestera på eller i närheten av mitt max. Inte "bara" mitt lite halvtrevliga, mysiga max, där jag blir ganska trött utan mitt riktiga max där den inre rösten för länge sedan gett upp men där jag lyckas ta ut det kroppen kan leverera.


Jag tänker också att den här förmågan att vinna "Den inre kampen" är en av sakerna som skiljer oss amatörer från den riktiga eliten. Förmågan att vinna tuffare inre dialoger.




Så hur är det för er?
Får ni också kämpa mentalt under era pass?
Ibland? Ofta? Alltid?

13 kommentarer till inlägget

Mr. B
1963 • Hemma
#1
14 januari 2017 - 21:10
Intressant!

För min del är nästan hela kampen att verkligen komma ut på passet. Den där kampen kan göra att tillgänglig tid minskar och jag måste korta av passet, men när jag väl är ute finns inga "om eller men". Då blir passet praktiskt taget alltid exakt enligt plan. Ja, senaste plan, då...
K3v
1977 • mellansel
#2
15 januari 2017 - 04:27
Exakt så. Samma här. Ett stort botemedel är en träningskamrat.
Lurar med podcasts eller musik.
Finns botemedel.

Sjukt intressant det du delar med dig av.

Vår reptilhjärna som gör sig påmind.
1970 • Västra Frölunda
#3
15 januari 2017 - 07:06
Grymt bra skrivet. Känner igen mig såååå väl. Oftast är det så..
Samtidigt är det en väldigt stor dela av tjusningen med träning. Den mentala kampen om att harva vidare. För det är endast den uthållige som vinner. Och för mig är det alltid en vinst mot mig själv som räknas. Kan och vill inte tävla mot andra i vilken sportslig tävling jag än ställer upp för då kan jag lika väl sätta mig i soffan igen.

Tack för att du satte ord på det som jag tror många funderar på.
1973 • Järfälla
#4
15 januari 2017 - 14:05
#1, det är absolut en av de största kamperna. Bara att komma ut.
Det är en myt att det skulle vara lättare bara för att "du har ju tränat så länge", "du är ju van att komma ut", etc. Kampen är fortfarande hård.

#2, en träningskamrat är absolut en bra lösning. Är ett av mina mål för 2017 att springa mer med andra.

#3, håller med om att det är en av (de stora) tjusningarna med konditionsträningen. Att det alltid finns en ny kamp mot sig själv att vinna :-).

Idag hade jag ett långpass där låten började argumentera för ett kortare pass 3/4 in i passet, men där fick dom tji....
Carl Lernberg
1976 • Hässelby
#5
15 januari 2017 - 14:19
Har inga problem med distans, men däremot under intervaller och i synnerhet när jag är småskadad. Då har jag ju ytterligare ett argument att bryta; för annars kanske jag skadar mig och blir borta länge!
1968 • Kållered
#6
15 januari 2017 - 20:00
Jag är grymt bra på att undvika intervallträning till förmån för mysigare joggingpass. Intalar mig att jag fortfarande bygger mängd, efter fem år som löpare och att jag snart ska börja köra intervaller regelbundet. Finns ju inget jobbigare än att maxa på t ex 4x4 minuter. :o
Lars Lindefelt
1958 • Borlänge
#7
17 januari 2017 - 15:09
Myspass ... aldrig! I väntan på min fotoperation kör jag ett ( 1 ) löppass i vecka, med andra ord är det tröskelpass som gäller. Vad gäller att välja runda så brukar jag välja att korsa älven på väg ut, inte lätt att vika av hemöver då, bara att fullfölja rundan för att kunna passera nästa bro.
1965 • Oskarström
#8
18 januari 2017 - 10:01
Jättebra skrivet!
1973 • Järfälla
#9
18 januari 2017 - 14:46
Intervaller är väl det klassiska tillfället då man måste kämpa mentalt med sig själv men jag har samma kamp även på vanliga distans- och lång-pass.

Kul att höra att fler har liknande erfarenheter :-)

1974 • Mölnlycke
#10
19 januari 2017 - 13:38
När jag planerar att springa lugnt. 1 km senare inser jag att det trots allt gick i 4.25 fart. Jaha, men då är det bara att fortsätta. Men jag ska bara hålla tempot halva vägen i ungefär 4 km. Sen ska jag gå ner i fart.
Händer trots allt inte på km 5.
Tänker att efter 5 km kör jag lugnare. Men det går fortfarande halvfort. Nästa tanke är att jag ska varva ner sista två km .... osv osv

Åsa
1978 • Tyresö
#11
22 januari 2017 - 19:52
Hm. Måste säga att jag sällan känner så här inför pass. Men absolut, Kan få grymma flykttankar under intervaller. 2 min in på intervall 3 av 4 på en 4X4 undrar jag alltid vad i helvete jag håller på med och hur jag kunde ge mig in i det här IGEN. Men inför passen är det som att jag glömt hur förfärligt det är.
Kan snarare känna mig gravt otillfredsställd av myspass. Vet inte hur många gånger jag gett mig ut på ett sånt, börjar tänka att jag nog kan höja farten lite, att jag nog ska slänga in någon sektion tröskel och rätt som det är är jag i röda pulszonen ändå.
Så, jag har en viss förmåga att tugga skit rent konditionsmässigt och dras till den typen av träning. Tycker dock inte det är något att vara avundsjuk på. Problemet är ju att det inte blir en balanserad träning på det sättet. Jag lyckas inte variera träningen tillräckligt mycket och blir väldigt lätt skadad. Men har bara så svårt för att känna meningen med "mysjoggen". Det är ju ärligt talat...grymt tråkigt!
1973 • Järfälla
#12
22 januari 2017 - 22:17
Ja ett omvänt problem är ju att inte springa för fort. Det känns också igen, inte minst på långpassen.
Det kan också hända att jag börjar med att springa för fort för att senare under passet få kämpa mot "ge upp"-tankarna.
Det mentala är klurigt.
Michael Petersson
1964 • Annebo
#13
2 februari 2017 - 14:17
Började springa igen i oktober förra året efter några års uppehåll. Jag är otroligt noga med hur jag lägger upp mina pass korta tempo pass 5-8km medel pass på 8+-14 och dom riktigt långa passen upp till 24-25 km. Vilka pass som ska gå i tävlingstempo på tid respektive lugna pass för att skaka ur mjölksyra. Dock dom passen när jag är riktigt trött och kroppen inte är med till 100 så brukar jag lura mig själv med att säga. Spring bara till den kullen så kan du få gå hem sista biten, du har kört på bra denna vecka så det är du värd. När jag väl har nått dit så har jag oftast inte så långt kvar. Jag har än idag aldrig gått hem och jag går på det varja gång ;)
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.