Racereport Ironman Kalmar 2016

Jag vill att du ska leva ett bra liv pappa

 

20:e augusti 2016. Klockan ringer 03:55 och jag vaknar direkt ur min lätta sömn. Dagen men stort D är kommen, dagen som jag tränat för och väntat på i ett år. För det mesta med förtjusning men ibland även med lätt ångest.  Jag ligger kvar några minuter och försöker samla mina tankar vilket jag inte lyckas speciellt bra med. Tar istället på mig mina tävlingskläder och överdrag på det, snörar på mig löparskorna och ger mig ut på en kort joggingrunda för att väcka upp kroppen. Natten har jag tillbringat hos min bror som turligt nog bor på Ängö vilket är fem minuter från växlingsområdet så turen går runt kvarteren. Blickar ut över ett smådimmigt hav som ligger helt blank precis som prognosen har sagt. När jag kommer tillbaka har brorsan börjat med frukosten. Det blir lite ljust bröd, havregrynsgröt och en kopp kaffe. Vet att vi pratar lite men minnet sviker troligtvis pga att jag redan har börjat gå in i bubblan. Gör iordning mina vätskeflaskor till cykeln plus lite annat som jag ska komplettera mina växlingspåsar med.

Runt 05:30 går vi ner till växlingsområdet där det redan är full aktivitet. Trots det är det nästan kusligt tyst. Pumpar cykeln och plockar i mina påsar precis som alla andra då jag kommer på att jag glömt att sätta på flaskorna på cykeln. Beror säker på att jag drabbats av en så kallad ”race brain” vilket verkar vara en vanlig åkomma.

Strax efter 06:00 börjar vi så smått dra oss neråt simstarten. Passar på att göra ett större ”ärende” innan kön blir för lång. Plockar upp min våtdräkt och övrig utrustning för simningen samtidigt som jag pratar med Micke, brorsan alltså, vilket startled jag ska ställa mig i. Tippar själv att jag i bästa fall kan simma de 3860 metrarna på 1:30. Han tycker dock att jag borde ställa mig i slutet av 1:20-gruppen. Samtidigt som jag håller på att ta på mig våtdräkten kommer min älskade sambo som sovit på annat håll under natten för att inte störa uppladdningen plus mina brorsdöttrar, brors fru och Olle. Pratar lite med dom men även här sviker minnet pga min bubbla. Hur som helst får jag pussa och krama om min sambo som är minst lika nervös som jag själv är.

Nu börjar klockan närma sig 06:45 när proffsen ska släppas iväg. 07:00 går starten för övriga. Tar på mig överdelen av våtdräkten, smörjer in nacke, vrister, handleder med vaselin, tar emot de sista tipsen av Micke och ställer mig i ledet. Nu gör sig ångesten påmind. Under en kort stund känns det som om man är ett djur som står i fållan på väg till slakt. Tanken släpper ganska snabbt och övergår i en lättnad, snart är det äntligen dags för det som livet kretsat runt i ett helt år.

Starten för pro-gruppen går och ett jublet stiger längre fram kring hamnkanten. Vad som händer kvarten mellan det och vår start vet jag inte. Kommer i alla fall ihåg att vi är många som bara tittar på varandra i någon form av race koma. Vet också att jag tänker på min lilla ängladotter som jag vet kommer vara med mig hela dagen. Plötsligt ljuder startskottet eller om det var en syren, jag vet inte. Ur högtalarna dundrar Kentas ”Just idag är jag stark, Jag har väntat så länge på just den här dan”.
Spottar i simglasögonen och häller i lite vatten samtidigt som ledet sakta rör sig framåt. Plötsligt står man på rampen som leder ner i vattnet. Det sista jag hör är någon skrika ”Kom igen nu Hildingsson”. Hinner i sista stund se att det är min simlärares farbror innan jag tar de sista stegen ner i vattnet.

Nu är det äntligen igång. Det blir mycket hundsim i början för att hitta bra positioner. Hittar då och då en lucka och kan simma avspänt men rätt som det är får man en liten spark eller simmar på någon och man kommer ur rytmen. Och så fortsätter det mest hela tiden så pass så att jag inte riktigt vet var på simbanan jag är och hur långt jag har kommit. Trodde i min enfald att det skulle bli lite friare längre ut på banan men får hela tiden kämpa för att hitta lediga simytor. Rätt som det är dyker varvsholmen upp i dimman och då vet jag ungefär var jag är. Vid det laget är jag smått frustrerad över min kamp för att få simma avspänt så jag intalar mig själv att det får ta den tid det tar. Kanske slutar på 1:40-1:45 men jag får inte bli missnöjd för det. Först när jag börjar närma mig Kattrumpan blir det aningen lättare att hitta ett flyt i simningen men det är så dags när det bara är drygt 600m kvar. In i gyttjan under Ängöbron och in i kanalen. ”Här ska du stänga mun” har folk sagt och det stämde kan jag säga. Äntligen ser man rampen och slutet av simningen. Kliver upp ur det grumliga vattnet och äntrar rampen, vinglar till lite och knäpper av klockan på 1:21. EN OCH TJUGOEN… Helvete, någon måste ha sparkat till klockan i vattnet så den stannat. Kollar igen, nej då, den tickar fortfarande på. Hur fasen gick detta till? Springer försiktigt upp samtidigt som jag börjar kränga av mig våtdräkten. Tror fortfarande inte riktigt på simtiden men hör av andra i omklädningstältet att dom pratar om tider runt 1:20. Då förstår jag att jag tidsmässigt har gjort en riktigt bra simning. Bytet till cyklingen tar drygt 8 minuter vilket var lite mer än jag räknat med.

 

Det var en fröjd att komma upp på cykeln och få ”vila” lite och vinka till mina nära och kära som stod i Ängörondellen. Nu var äntligen cyklingen igång. Möttes av underbara vyer på Ölandsbron, stilla hav och ett Kalmar som delvis låg i dimma. Vidare in i Färjestaden som kantrades av massvis med folk där jag får mitt första hejarop, förlåt, hejavink. Det var fotografDaniel som stod och filmade strax innan Färjestaden var passerad. Därefter blev det lite tunnare med folk men vid nästan varje hus som låg intill vägen var det spontana hejarklackar. Man bankade och slog på allt man hade kunnat hitta. En äldre herre hade plockat fram en vingligt bord, lagt på finduken (orange) och satt och åt sin ostmacka med kaffe samtidigt som cyklarna svischade förbi.

I Mörbylånga tätnade publiken igen och man fylldes av lite ny energi. Här blev det även en kort pinkepaus. Allt har gått hittills gått enligt plan och jag håller ungefär den hastigheten jag kalkylerat med. Vidare ner till Degerhamn och lite ny energi i form av folk längs vägen, över till östra sidan och norr ut igen. Kör då och då cyklister med rymdcyklar och konhjälmar men blir även omkörd av en del (halvtaskiga simmare med duktiga i sadeln?).

Strax innan det är dags att bege sig västerut över allvaret får letar sig en geting in i hjälmen via hålen upptill ni vet. Får lite halvpanik men kan stanna vid en bondgård och skaka ut den utan att den hunnit sticka mig. När jag sedan är på väg att rulla ut cykeln igen hör jag ett missljud från bakhjulet. Panik igen. Böjer mig ner och snurrar på hjulet… En eker har lossnat. Nu blir det verkligen jättepanik. Krångel med cykeln är det jag varit mest rädd för. Hinner sansa mig och börjar tänka på olika lösningar. Den måste ju bort på något sätt. Står och böjer och bänder på den säkert 5 min innan den går av. Upp på sadeln igen och trampar iväg aningen stressad. Efter den incidenten har jag svårt att koppla av och njuta av cyklingen för vad händer om fler ekrar går sönder. När jag rullar ner för Ölandsbron på väg till fastlandet i över 60km/h känns det på något sätt lite säkrare för nu är det bara 6 mils cykling kvar. Måtte det hålla. Räknar ner mil för mil och när det endast är 2 kvar slås jag av tanken att jag skulle kunna hinna att gå i mål om jag så måste gå med cykeln sista biten. I samma veva ser jag en välbekant rygg. Har lyckats köra ifatt herr Jörneklint. Kör upp jämsides och kollar läget. ”Ja någon cyklist kommer jag aldrig att bli, skriv upp det” är det första han slänger ur sig. Pratar några minuter till innan han ber mig fortsätta i mitt egna tempo. Sista biten på Ängöleden är en fröjd med allt folk plus att man äntligen får kliva av cykeln efter 18,02 mil på en hård sadel men framför allt att bakhjulet höll hela vägen. Några goda vänner står precis vid växlingszonen och energin blir åter påfylld. Växlingen till löpning fungerar skapligt och nu är det bara löpningen som står kvar på schemat.

De första stegen går förvånansvärt bra trots att det känns som om sadeln fortfarande sitter kvar där bak. Försöker medvetet hålla igen en aning men ser ganska snart på klockan att det går alldeles för fort. Trots att man tränat så mycket på detta så är det svårt att hitta sitt tänkta tempo i början. Lägg därtill all underbar publik som kantrar varendaste meter inne i centrala Kalmar så förstår ni. När 180-graderssvängen på kvarnholmen är passerad och jag är tillbaka möts jag av Jörneklint igen som ligger ett par hundra meter bakom mig. Sänker farten en aning för att hitta ett tempo som jag kan tänkas fortsätta i. Hittar till slut en lunk som motsvarar drygt 4h på en mara dock är jag fullt medveten om att jag så småningom säkert måsta sänka farten ytterligare. Första varvet går riktigt bra och jag börjar undra när väggen ska göra sig påmind. I det här läget börjar jag sia om vilken sluttid det kan tänkas bli. En snabb överslagsräkning talar om att tiden brorsan hade förra året, 11:53:58, ligger i fara OM jag lyckas hålla tempot. Förstår samtidigt att han också måste vara medveten om det (vilket stämde). Nu har vi väl aldrig tävlat mot varandra på det viset men det hade ändå varit roligt att retas lite efteråt.

In på andra varvet genom de centrala delarna och nu börjar benen göra sig påminda men vänner och bekanta samt Kalmars fantastiska publik gör att man glömmer det för en stund. Någonstans innan jag lämnar Kvarnholmen hör jag en bekant röst bakom mig med en dialekt som är helt unik; Nämen tjenare Hildingsson”  Jörneklint har nu hunnit upp mig. Snackar igenom lite vad som hänt under loppet men det blir lite hackigt eftersom han hälsar och tjoar på alla. Inte nog med att han nästan känner hela Oskarshamn, han verkar även vara bekant med halva Kalmars befolkning och de han inte känner hälsar han på ändå. Då förstår ni.

Nu börjar benen bli än mer tunga och jag ber mitt sällskap att dra vidare själv vilket han inte riktigt vill. Vi börjar nu fokusera på andra saker än det jobbiga vi just nu håller på med. Han blir ännu mer social med publiken, skämtar och skrattar med den ena och den andra. Själv försöker jag efterlikna alla dialekter som sticker ut vilket min kamrat har roligt åt. Efter vi passerat Neptungatan, där det för övrigt råder rena karnevalstämningen, känner Jörneklint att det finns lite kvar att ge och aviserar att han tänker trycka till lite på sista varvet. Men vi springer ändå in i centrum tillsammans och efter att vi fångats på bild hand i hand vid Sveaplan tackar vi varandra för sällskapet och han försvinner sakta framför mig.

Nu protesterar kroppen å det grövsta. Det känns som om framlåren är helt mosade och hjärnan talar om för mig att jag borde ha stannat för länge sedan. Att matcha min brors tid från förra året har jag också släppt. Jag orkar inte ens vinka till alla som ropar på mig utan fokuserar mer på att bara överleva. Hur i h..te ska jag orka över en mil frågar jag mig. Andra stunden säger något till mig ”Bara ett varv kvar”.  Varje steg gör nu ont, låren skriker, knäna ömmar och alla skavsår svider.

I detta läget börjar jag tänka på min underbara dotter Tilda för hon är kanske den största anledningen till att jag är där jag är idag. Jag tänker på all den fysiska och psykiska smärtan hon fick utstå under sin sjukdomstid, hur hon ändå alltid försökte se positivt på saker och ting och vad hon sa till mig när hon inte hade mycket tid kvar. ”Jag vill att du leva ett bra liv pappa, jag kommer fortfarande att finnas för dig även om jag bara är någon annanstans”.

Att kunna bedöva min sorg och saknad efter henne, och på köpet bli piggare och lite gladare, med fysisk smärta har varit den bästa medicinen.
I detta läget gör det inte längre lika ont även om steglängden är omöjlig att öka. Jag fokuserar nu på varje vätskestation där jag tillåter mig själv att gå några steg medans jag dricker. Förbi Neptungatan (karnevalgatan) igen där nu all rusdryck har gjort att trycket nu är ännu högre. Drar på smilbanden när jag ser en äldre kvinna som försöker överrösta all musik genom att stå och slå med en träslev på en rostfria bakbunke, man tager vad man haver typ.
Nu är det bara tre vätskestationer kvar. Försöker visualisera hur jag går i mål men vågar ändå inte riktigt ta ut något i förskott. Tempot för tillfället är inte så mycket att skryta med, fokus är mer på att det hela tiden ska gå framåt.

Vid Fredrikskans får jag till slut mitt gröna tillika tredje och sista armband som talar om att jag får gå i mål. Nu är det endast 2,2km kvar tar lite att dricka för sista gången. En dam ger mig en klapp på ryggen och säger ”Nu har du inte långt kvar”. Stärkt av det springer jag och småler, ty nu gäller det bara att stå upp resten.


När jag springer på Norra långgatan som ligger parallellt med målrakan slår det mig att jag faktiskt kommer att fixa det här. All den tid man offrat för träning under ett helt år håller på att betala tillbaka sig. Alla motivationsdippar man haft under vinterhalvåret är som bortblåsta. Nu får jag se Leif och Karin längs vägen. Leif är god vän med min bror och jag  minns hur imponerad jag var när han gjorde Ironman 2012. ”Snart i mål Anders inte långt kvar nu”, nästan skriker han med det största leendet jag sett på honom. Torkar en liten tår innan jag springer in på Storgatan, gör high five på alla som vill. Ser målet längre fram och nu ska jag äntligen få byta fil och få avsluta en hel dags fysisk aktivitet.

Att få ta de första stegen på The Magic carpet till publiken jubel var fantastisk. Knyter näven och skriker till, får min highfive och orden jag drömt om i ett års tid. ”Anders, YOU…  ARE AN IRONMAN
Jag höjer min högra näve samtidigt som jag passerar målportalen på tiden 12:08:31 som är nästan en timma bättre än vad jag i bästa fall trodde att jag skulle klara av. Tackar Tilda genom att göra en slängpuss till himlen och känner bara en stor lycka och lättnad. En känsla som är svår att beskriva om man inte själv gjort det.

Får min efterlängtade medalj och finishertröja. Längre in i athlet garden springer jag på Jörneklint och vi ger varandra en bamsekram. Pratar lite om dagen innan jag sätter på mig lite torra kläder och käkar lite. Träffar även på en annan träningskompis Ulf under maten som gjort ett fantastiskt lopp trots en våldsam cykelvurpa.

Äter inte upp all mat för suget att få träffa min kära sambo Nicole som står utanför är större. Hon som aldrig klagat utan istället stöttat mig i vått och torrt under ett års tid. Det blir självklart kramkalas utanför och fler vänner än jag väntat mig har stannat kvar för att få träffa mig.

Jag måste även passa på att tacka alla andra som på något sätt hjälpt mig, peppat mig eller gett mig tips att nå mitt stora mål. Vågar inte börja rabbla massa namn med risken att jag glömmer någon. Hur som helst,  All kärlek till er, ni vet vilka ni är <3

Detta var min racereport. Den blev lite längre än jag räknat med även om jag fick hoppa över en del.
Jag hoppas ändå att jag har kunnat inspirera någon därute som funderar på att göra något, som på förhand verkar omöjligt, att göra slag i saken. För kan jag, som för knappt fem år sedan vägde 127kg, rökte, var stillasittande och var djupt deprimerad efter min dotters bortgång, så kan fler.
Eller som Ironmans slogan säger ”Anything is possible”

Tack för mig
/Anders Hildingsson

10 kommentarer till inlägget

andreas andersson
1980 • fårbo
#1
24 augusti 2016 - 20:35
Va härlig du är Anders. Jag är helt rörd.
Ulf Bodenholm
1964 • Påskallavik
#2
24 augusti 2016 - 21:21
Briljant skrivet och riktigt rörande
Robert Samuelsson
1981 • Oskarshamn
#3
24 augusti 2016 - 21:35
Finner inga värdiga ord till den racerapporten. Rörande och imponerande!
Krister Lundgren
1978 • OSKARSHAMN
#4
25 augusti 2016 - 08:00
Inte ofta jag fäller en tår. Vilken resa du gjort Anders.
Lukas Johansson
1978 • Göteborg
#5
25 augusti 2016 - 09:20
Precis så. Superbra skrivet. Gjorde min första Ironman dagen efter i Köpenhamn. Vi hade olika syfte men samma mål och samma känsla. Återigen, fantastiskt skrivet!
Kenneth Ideskog
1948 • Saltsjöbaden
#6
25 augusti 2016 - 10:30
Fantastiskt att läsa din racerapport där det finns andra dimensioner än bara tider. Tack Anders.
1969 • Västervik
#7
25 augusti 2016 - 15:26
Härlig läsning och bra jobbat!
1974 • Grebo
#8
26 augusti 2016 - 15:01
Respekt! både för fysisk prestation och författarskap.
1971 • Nykvarn
#9
28 augusti 2016 - 20:05
Fin, stark och inspirerande race rapport! Stort grattis till en fantastisk prestation. Hälsningar från en som är uppvuxen i Oskarshamn (Figeholm) :)
1970 • Oskarshamn
#10
12 september 2016 - 20:05
Tackar ödmjukast för alla fina kommentarer som jag fått för mitt blogginlägg <3 Trodde aldrig att responsen skulle bli så otroligt stor som den blev. Tack tack
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.