Långsiktighet! Ska det vara så svårt?

Våren 2014 började jag löpträna mer regelbundet. Då satte jag upp två mål. Ett kortsiktigt och ett långsiktigt. Det kortsiktiga var att två och en halv månad senare springa ett lokalt 10km-lopp snabbare än 40 minuter. Det långsiktiga målet var att hålla mig skadefri och kunna tillryggalägga en mil på färre antal minuter än min ålder, från att jag fyllt 40 år och uppåt.
 
Jag klarade mitt kortsiktiga mål och fortsatte träna för god hälsa med ambitionen att utvecklas i en sund takt.
- Kanske kunde jag sikta på halvmaran drygt ett år senare?
 
(bild från supernovel)
 
Att träna med hälsan i fokus. Är det en självklarhet?
 
Främsta anledningen till varför jag springer är att må bra, såväl fysiskt som mentalt. Att få vara ute i naturen och känna mig levande är det jag värderar högst, men frågan är om dessa värderingar verkligen genomsyrar all min träning? Som många andra får jag en kick av snabba resultat. Ett kvitto på att de senaste månadernas träning givit utdelning gör att jag känner mig nöjd med min prestation och håller motivationen uppe. I jakten på dessa kickar är det dock lätt att bli ivrig och glömma de där kloka resonemangen jag hade från början.
 
Den här hösten har jag haft ett par fantastiska månader. Jag genomförde min första halvmara på den tiden jag siktade på och gjorde ett överraskande bra personligt rekord i Hässelbyloppet. Däremellan tog jag i min ensamhet en underbar tur i fjällen där jag på tre dagar sprang 85 km, med en väldans massa höjdmeter och endast träningsvärk och trötta lårmuskler som efterkänningar. Efter allt det här hände dessvärre något i min hjärna.
 
Jag kände mig odödlig. Känslan vann över förnuftet.
 
Som nybliven medlem på jogg.se blev jag även inspirerad av alla ni fantastiska människor och era prestationer. Taggad mer än någonsin sökte jag nya utmaningar. Jag började kolla in träningsprogrammen på hemsidan. Eftersom jag blivit nyfiken på marathondistansen stod valet mellan programmen "Milen på 35” och "Marathon på 3:00”. Jag bestämde mig för marathonprogrammet då jag kände mig säker på att jag skulle klara att köra passen i rätt fart. Jag förstod att det skulle bli tufft då detta skulle innebära att jag nästan behövde dubbla min veckomängd. Jag inbillade mig - Det borde vara utformat på ett sådant sätt att om första veckan går bra så klarar man andra veckan, osv... så jag gav det ett försök.
 
Till en början kände jag mig fortfarande lika odödlig och det var hur kul som helst. Efter tre veckor hade jag dessvärre fått besvär med ena vaden, vilket jag tror var en lätt muskelbristning. Hoppsan! Behövdes det en skada för att ta ner mig på jorden igen? Jag letade info här på forumet förstod att jag behövde lite vila, bygga upp med lite alternativ träning och sedan stegvis öka mot längre distanser innan jag skulle kunna springa med någon högre fart. Kanske hade skadan kunnat undvikas om jag hade varit försiktigare och inte gjort ytterligare onödiga misstag som jag pratar mer om längre ner…
 
  • Back to basic
 
 - Det bästa kanske är att börja om helt från början? Inte bara bygga upp vaden som inte orkade det tuffa programmet, utan låta alla kroppens löparmuskler få stärkas i en uppbyggnadsfas. Nu när jag varken ska springa långt eller fort, så kan jag ju passa på att träna upp mig i mina Vibram FiveFingers. Har tidigare saknat tålamod att successivt träna upp förmågan att springa långt med dessa. Jag har kunnat springa sträckor uppåt 10 km, men inte utan att ha lite ont under fotsulorna efteråt.
 
  • Kan man testa sina gränser utan kliva över dem?
 
Jag har tänkt ut ett enkelt program, men nu för att hålla mig i skinnet och hålla träningsmängden nere. Inte tvärtom. Min plan är att jogga varannan dag. Börja med 2 km och springa med en känsla av att kunna fortsätta ytterligare två mil på samma sätt. Sedan ökar jag 1 km för varje pass. Efter 16 dagar kommer jag att vara uppe i en mil och därefter kommer jag inte att öka distansen med VFF på fötterna på ett bra tag. Självdisciplin i all ära, men nu förstår jag att som träningsnarkoman kan man behöva disciplinen för att inte träna hårdare än vad som är nyttigt i förhållande till sin nivå. Jag tänker att jag så småningom kan ha 10km-rundor i VFF som lugna utfyllnadsdistanser. I skrivande stund har jag kommit upp i 7 km och det känns bra. Vid minsta onda känning kommer jag att dra i bromsen. Kanske kan jag då känna var gränsen går utan att jag får några besvär.
 
  • Måste man lära sig av sina misstag eller går det lika bra att lära sig av andras misstag? Kan man prova nya saker utan att experimentera okontrollerat?
 
Naturen är kaosartad. Olika individer har olika förutsättningar. Ändå tror jag att vi kan lära oss mycket av varandra. Jag tycker att en av de stora fördelarna som detta forum för med sig är utbytet av kunskaper och erfarenheter. Låt oss följa varandra, både för att inspireras av varandras framsteg såväl som för att ta lärdom av våra snedsteg. Att dela med sig av sina misstag kan vara svårt, men jag tror det är ett bra sätt att erkänna för sig själv att man gjort fel, samtidigt som någon annan kanske slipper göra samma misstag.
 
Jag har ovan redogjort för det grundläggande misstaget jag gjorde med en alldeles för stor ökning av träningsdosen.
 
Här kommer ytterligare tre misstag som jag gjorde under dessa veckor. Alla misstag grundar sig i oförsiktighet:
 
   1. I Marathon-programmet fanns ett pass med allmän styrka. Jag missade att göra det på utsatt dag, men lade istället in det på vilodagen. Då gjorde jag tåhävningar i tron om att det skulle vara bra att stärka upp vaderna, men jag tog i för mycket och timingen var den sämsta. Resultatet var att jag inledde en 100km-vecka med träningsvärk i vaderna.
 
   2. Jag experimenterade med olika löpsteg. Jag försökte utröna om ”glider-" eller ”gazell-steg” var effektivast. Sedan förra säsongen har jag sprungit med en så mjuk isättning som möjligt. Jag tror man skulle kunna beskriva mitt steg som ”glider”. När jag testade gummisnoddseffekten i mina vader vid det mer spänstiga "gazell-steget” hade jag en oförsiktig isättning och det var förmodligen väldigt slitsamt i sammanhanget.
 
   3. Jag åt för lite. Jag ökade näringsintaget vid den ökade träningsmängden men tydligen inte tillräckligt, då jag gick ner något kg samt hade svårt att sova ut ordentligt vilket jag i efterhand fått kännedom om att vara ett tecken på för lite mat.
 
 
(Ett annat misstag som jag (och väldigt många andra) tidigare gjort vid VFF-debut, är att ha för hård isättning. Jag tyckte att jag började lugnt då jag bara sprang några km. Även om jag redan tidigare sprungit med fram-/mittfotsisättning så var inte min isättning tillräckligt mjuk. Jag skadade fettlagret i fotsulorna och blev tvungen att vila ett par veckor. De första passen bör inte bara vara väldigt korta, du bör även ha en extremt varsam isättning. Förhoppningsvis kan du då känna var gränsen går utan att kliva över den.)
 

 
Tackar ödmjukast för att du läst mitt livs första blogginlägg! Det blev kanske lite väl långt, men jag har skrivit det både för att hjälpa mig själv att konkretisera mitt återvunna förnuft, och för att förhoppningsvis kunna rädda någon annan från att låta entusiasmen gå överstyr.
 
Resonera som vi önskar att politikerna gör i klimatförhandlingarna. Prioritera hållbar utveckling istället för snabb, resultatfokuserad tillväxt. Om vi håller oss skadefria har vi ju störst potential att förbättra oss.
 
Var nyfiken och våga prova nya saker, men behåll förnuftet, utgå från dig själv och lyssna på kroppen.

Kom ihåg att tänka långsiktigt.

 

5 kommentarer till inlägget

Mathias Johansson
1967 • Torslanda
#1
4 december 2015 - 02:54
Mycket bra skrivet! Jag känner igen mig i princip allt:-)
1963 • Trollhättan
#2
4 december 2015 - 17:00
Bra skrivet. Du fick mig att tänka om att det kanske inte är nödvändigt att köra 30 km på trainern i dag också fast det kändes bra i hopparknät efter gårdagen 30 km pass. Det får bli stretchning och den så viktiga vilan som är så lätt att hoppa över.
1962 • Skirknäs
#3
4 december 2015 - 17:53
Mycket bra! Ett nöje att läsa från början till slut :-)
1990 • Kungsbacka
#4
5 december 2015 - 11:10
Bra skrivet! Håller helt med om att vi kan lära oss av varandra :)
Martin Jarbeck
1987 • Åkersberga
#5
6 december 2015 - 11:04
Tack så mycket, hörni! Vad kul att ni läste och gillade det. :)

Nu gäller det också att leva som man lär. Vaden känns bra, men efter förra VFF passet kände jag viss ömhet/pirrande under fötterna. Jag sänker därför nuvarande gräns till 18 km i veckan med de skorna (iaf på hårt underlag). Idag kommer jag istället använda skor med mer dämpning. Ska bli skönt det med. Gäller bara att inte bli för modig! ;)
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.