Emelie spurtar mot mål, glad och stolt över att ha genomfört sin första Ironman.

Debut på IRONMAN - och fler slots till IM Kalmar

ReportageJag är en Ironman!

För sju veckor sedan, när jag tog beslutet att anmäla mig till Ironman Florida, kändes det ganska avlägset. Jag visste inte alls om jag skulle klara av att genomföra distansen. Eftersom det var knökfullt i Age-group klasserna så blev det också så att jag anmälde mig i PRO-klassen. Det var ingenting jag funderade värst länge på, vilket kanske kan tyckas konstigt då jag inte skulle dit för att prestera utan bara genomföra. Men jag ville väldigt gärna vara med, och jag har en bra dag, simningen för PRO-klassen.


Dagen före tävling var riktigt jobbig, det var mycket att hålla reda på och samtidigt skulle man försöka förbereda sig mentalt på den väntande uppgiften. Jag lyckades hur som helst med att packa i rätt saker i rätt påsar, och checka in dem i tid.

På lördagsmorgonen var ångesten ett faktum, men ändå en skön ångest på något konstigt sätt. Pirrig och ovetandes om vad som väntade gick jag till tävlingsomårdet vid 04:30, för att kolla till cykeln och vägar in/ut ur växlingsområdet. Redan vid den tiden var det riktigt varmt, och framför allt fuktigt. Cykeln var dyngsur, så vi trodde att det hade regnat under natten. När jag blev märkt på armar och ben frågade jag en volontär, som bara svarade att det är sådär fuktigt när en riktigt varm dag väntar.... De dagar vi varit på plats för acklimatisera oss hade temperaturen varit perfekt för oss, ca 12-16 grader och kalla vindar. Idag var det inte sådant väder, idag skulle det bli över 30 grader.

Men eftersom det är något jag inte kan påverka så släppte jag det hela.


Min start skulle gå 06:50, och 06:30 var det fortfarande kolsvart. Solen skulle inte gå upp förrän 07:00, vilket gjorde det svårt att simma in något. Mina glasögon är lite skuggade, och därför blev det totalt mörker när jag tog på mig dom. Dessutom var det riktigt vågigt och strömt, och flera hundra triathleter i vattnet. Jag värmde upp på land så länge det var kolsvart. Dock ljusnade det vid 06:40, och jag gick i och simmade några accelerationer.

Starten var fem minuter efter PRO-herrarna, vilket innebar att jag fick chansen att se vart på linjen det var lättast att ta sig genom vågorna och ut på banan. Jag valde att stå på samma ställe som Djurback och KJ gjort, där bröt vågorna minst. Jag gjorde en bra start, och ett bra första varv. Varvade efter ett varv som femte dam, vilket jag verkligen får vara nöjd med. Andra varvet gick lite sämre, och jag orkade inte riktigt hålla trycket uppe. Kom upp ur vattnet som 8:e dam, av 21. Strax före Mirinda Carfrae :)

Hela växlingsproceduren med påsar och volontärer var ny för mig. Jag tog min påse, sprang in i omklädningsrummet och där fick jag ett helt gäng volontärer till förfogande. Jag satte mig på en stol och de drog av mig min våtdräkt och en tog på mig hjälmen och gav mig glasögonen. Det hela gick med en rasande fart! När jag sedan kom ut mot Bike-out, stod ytterligare en volontär och gav mig min cykel.


Cykelmomentet blev en lång historia. Jag visste innan att 180km är långt, men det kändes ännu längre. Rakstäcka efter raksträcka. Jag tror att cykelbanan egentligen var en snabb bana. Men jag var varm och långsam, men det var inte min fart som var fokus detta lopp. Jag ville bara ta mig igenom och nå mållinjen. Jag blev passerad av många PRO-damer, och även någon PRO-herr som jag simmat ikapp. Efter ett par timmar kom riktigt stora klungor med Age-groupers... Säga vad man vill, men dom var många som låg lite väl nära. Men jag hade inte benen att hänga med så jag körde mitt lopp och höll mitt fokus på genomförande. På slutet av cyklingen längtade jag efter att få kliva av den och ta på mig löparskorna.


Väl ute på löpningen tuffade jag på de första 21 kilometrarna. Jag drack och åt ordentligt på stationerna, och höll mig alltså joggande hela första varvet. Det är något jag är nöjd med, jag har några år på mig att klara att springa hela maran. Det andra varvet, blev väldigt långt. Jag promenerade en hel del, och joggade litegrann. Jag försökte hela tiden lura mig själv till att springa, men ibland gick det bara inte. Jag körde några varv av en serie, 500 löpsteg + 100 gång + 400 löpsteg + 100 gång + 300 löpsteg + 100 gång + 200 löpsteg + 100 gång. Det fungerade ett tag, men

det blev som sagt mestadels promenad den andra halvan.

Jag lovade dock mig själv att springa i mål, och det gjorde jag. Den sista milen (1,6km) sprang jag. Gissa om det var skönt att komma i mål!

3 kommentarer till artikeln

1978 • Stockholm
#1
10 november 2012 - 15:14
Bra kämpat! Visst var det en bra tävling och upplevelse? :)
Emelie
1988 • Hedemora
#2
12 november 2012 - 11:22
Tack Björn!
Det var en riktigt fin tävling. Engagerad publik och fantastiska volontärer! Jag vill tillbaka igen :)
1978 • Alingsås
#3
12 november 2012 - 21:46
Kul att läsa! Koolt att slå Mirinda på simningen! Nästa gång gör du det kanske på cykeln också ;-)
Endast registrerade medlemmar kan posta kommentarer.
Registrera dig här eller logga in ovan.